“Kvinnor existerar inte i avsikt att göra goda män av dåligt material eller kloka män av dåraktigt material. De existerar, kära kusin, i avsikt att göra livet verkligt, att göra män verkliga – för om det finns något som kvinnor inte kan uthärda så är det att omgivas av skenbilder … kvinnor vet vad män är och, fastän män inte vet det av sig själva, så lär de sig detta av kvinnor. Men kvinnor kan inte lära sig någonting om sig själva av män … det är inte för att växa sig större i platser och i människor som världen fortlever, utan för att förädla i sig själv de få sanna platserna, de få sanna människorna – vad i övrigt är är bara förskingring, kringspridande, att bli till Ingenting, att nå fram till Ingenstans.”

En av de bästa böcker jag läst om Troja (vid sidan av Mr Simpsons då) heter ‘A Trojan Ending’ (1937) av en av de mest underskattade amerikanska författarna från förra seklet, Laura Riding (bilden), som senare i livet blev Laura (Riding) Jackson. Det är en roman om Troja och den grekiska belägringen ur kvinnornas perspektiv. Riding väljer Cressida som huvudperson (som ju inte omnämns av Homeros) så att hon kan skriva inifrån båda lägren. Men Cressida blir ingen Troilus’ heart-breaker som låter sig utbytas som gisslan, utan hon ger sig in i det grekiska lägret och i den olyckliga kärleken i akt och mening att föra den döende trojanska civilisationens arv vidare i den frambrytande grekiska. Det är en magnifik roman, av en gudabenådad stilist.

Fotnot: Laura Riding har i England huvudsakligen publicerats av Carcanet Press (se “Minnenas kavalkad” igår). Cirkeln sluten. Bada-bing.