Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Pressylta Reprix

Categories: Svenskt allmänt
Tuesday, Mar 22, 2011

En sak från maj 2008, som är förvånansvärt bra – “förvånansvärt” med tanke på att jag inte alls kommer ihåg att jag skrev den…

Onsdag 28 maj 2008 – : – Det var då, det

Ur bokhyllan häromkvällen nöp jag, lagom inför hundraårsdagen som det råkar sig, ”Dömd tlll döden för Amalthea”, en bok som inte gjorde mer än ett ganska flyktigt, om än sympatiskt, intryck första gången jag läste den, men som nu… hmmm. I allra högsta grad ”hmmm”. I de barskrapade sakfrågorna finns väl inte särskilt mycket att invända, framför allt att dödstraffet var genompolitiskt och stred till och med mot dåtidens lag, eftersom det handlade om dråp, inte mord. Att misären bland de arbetande klasserna – om än inte så mycket i Anton Nilsons egen kulakklass – var desperat vet vi också. I mångas ögon kunde det rättfärdiga en hel del.

Det mest osmakliga, och för vänstern mest komprometterande, är att Anton Nilson i boken kan komma undan med sitt rätt bekväma ”Oj-det-var-inte-meningen” vad gäller engelsmannen som dog (som inte ens bevärdigas med ett namn i boken; en svartfotad scumbag må han ha varit, men hans namn var Walter Close) helt och hållet beror på den enastående vändningen i opinionen som kom bara några år senare och som hållit i sig in i våra (mina) tider. Det är nu vid andra läsningen, många år senare, som man blir tvungen att konstatera att det visserligen är för mycket begärt att en opinion – vilken kant den än hör hemma på – ska vara grundad i skepsis och ambivalens, men att detta samtidigt är just opinionens problem, och inte någon annans.

Anton Nilson som person väcker samma ambivalens i en. Han visar upp så mycket av den hermetiskt tillslutna, militanta självgodhet man ofta ser hos post-facto terrorister (fast det vill han förstås inte bli kallad), och som alltid har nära till ett helt ovidkommande moraliserande: Nilson tackar vid ett tillfälle sin lyckliga stjärna att han beslutade att inte gå till kungs med sin överklagan mot dödsdomen – eftersom det i Haijbyaffären cirka trettio år senare visade sig att kungen var bög! Moraliska skrupler, plötsligt? There’s a time and a place for everything, som man säger häröver.

Eller detta, i själva skuldfrågan: ”Jag, Rosberg och Stern fick bära hela ansvaret för Amalthea-händelsen, och jag och Rosberg skulle med våra liv plikta för den medan Stern skulle sitta i fängelse hela sitt liv. Men det verkliga, det stora ansvaret låg utanför oss, låg på annat håll…”

Och jag tror de flesta av oss, med en ganska trött hand, kan fylla i resten av denna krassa apologi. Det är, på detta och många andra vis, en sorglig bok, och en bok om väldigt längesen. Mycket av vad man tog för beundransvärt har lösts upp i mångtydigheter och motsatser: principfastheten blir en rätt motbjudande samvetslöshet, på lojalitet och kamratskap sitter plötsligt en massa prislappar. Och bland de arbetande klasserna dyker det upp en man med blod på händerna, som säger sig tala för dem.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004