Tidningsdöden kräver nya offer
Categories: Brittiska medierFriday, Apr 1, 2011
Inte för att man någonsin kunde kalla dem “tidningar” – “skämtblad”, “dasspapper”, “fish & chips wrapping”, ja i stort sett allt annat än “tidning” – men nyheten att Daily och Sunday Sport upphört existera med omedelbar verkan, det skär lite grand i hjärtat.
Jag menar, att producera sånt här dag ut och dag in… (de allra flesta i den här genren är ju veckotidningar, särskilt i USA) … kräver stachanovitisk uthållighet, bärsärkagående fantasi och tillräckliga mängder stimulantia för att hålla norra Italien partajande hela natten och dagen därpå… Det lär ha varit ett magiskt ställe att arbeta på, enligt vittnen.
Man kommer att sakna de där förstasidorna, som alltid, alltid, alltid nånstans handlade om tits, glorious tits…! Eftersom många newsagents är muslimer nuförtiden, i alla fall i den här stan, så brukade de lägga den till hälften dold under Mirror eller Daily Mail eller nåt, så att man lite förstulet fick lyfta och snegla för att se vilka lysande idiotier The Sport hade kommit upp med idag.
Jag kommer förstås inte att sakna den, annat än lite grand.
April 3rd, 2011 at 7:57 am
Härligt surrealistisk rubrik på bilden, ungefär som nyheten häromdan om den twittrande kobran som rynt från Bronx zoo och orsakade ännu mer oro när tweetsen upphörde och ormen inte längre kunde spåras (även i svenska kvällstidningar). “Twitter Cobra Sssspeaks” satte BBC när reptilen fångats in och tweetsen också återkom.
Per Svensson har en intressant artikel i Sydan (se http://tinyurl.com/3ocn4ma) om en annan sida av dagstidningarnas utarmning: det är inte endast en vikariatssväng på redaktionerna, det vet ju alla, utan en del av skribentjobben förmedlas tydligen av bemanningsföretag på uppdrag av den ledande aktören, som i det här fallet råkar vara Sydsvenskankoncernen, den solklart starkaste på den skånska dagstidningsmarknaden. Man behöver inte vara Einstein för att inse att detta leder till opportunism och en svag vilja att driva egna linjer, både hos enskilda journalister och redaktioner.
Problemet är verkligt, men i och med att det är den ledande personen på SDS egen kultursida som skriver om det (det är Per S snarare än kulturchefen Rakel Chukri som sätter sin prägel på¨sidan till vardags) och i och med att han gör det i sin vanliga ironiska stil så ger det en sur eftersmak: den debatt som uppstår efter det här kommer säkerligen att bli mycket vingklippt eftersom ingen vill riskera att säga för mycket eller irritera vare sig chefer eller ägare. Och vad gäller “rädslan för fasta kostnader” så har Per Svensson varit glatt pådrivande i att tidningarna måste trycka ner dem rejält. Den debatten borde ha startat någon annanstans, men idag finns ju knappast den sortens arenor där en mediekritisk diskussion kan drivas öppet och med fokus på själva sakfrågorna – och samtidigt nå ut.
April 3rd, 2011 at 10:00 am
Fast här blir jag förvirrad; rubriken är väl en Weekly World News-klassiker:
http://books.google.com/books?id=gewDAAAAMBAJ&pg=PA17#v=onepage
April 3rd, 2011 at 11:09 am
Jaha,. sovjetiska vetenskapsmän, haha…Robert McNamara berättar i dokumentären “The Fog of War” om hur hökarna på Pentagon var stenhårt emot provstoppsavtalet 1963: inte kunde man lita på ryssarna, dom kommer att testa sina kärnvapen någon annanstans och inte bara under jord.
Jaha, var då? frågade McNamara.
“They’ll test them on the dark side of the moon” svarade militären. Sovjet hade just blivit först med att fotografera det tidigare okända området.
April 3rd, 2011 at 2:03 pm
Efter lite mer Googlande verkar det oklar vem som lånade från vem här.
Ett flertal källor säger dock att Sunday Sport följde upp med “WW2 Bomber disappears from the moon” vilket ju onekligen förtjänar några stilpoäng (en tidig version av den moderna tidningsmakarregel som säger att faktakoll är för dumskallar — att kolla fakta är dyrt och resulterar ofta i att det inte blir någon artikel alls, att inte kolla ger dig två artiklar till lägsta möjliga kostnad).
Fast på temat knasigheter på månen och dokumentärer måste jag påminna om den franska “Opération Lune”, som heter just “Dark side of the moon” på Engelska. Rekommenderas starkt.
April 3rd, 2011 at 2:48 pm
Apropå rubriker med anknytning till andra världskriget hade Ny Dag någon av de sista dagarna i augusti 1939 ett ledarstick med rubriken “Ny Dags triumf”. Nu blir det minsann inget krig, precis som vi förutsade, eftersom Stalin har räddat freden. Denna triumf varade inte ens veckan ut.
“Bara fakta kan missta sig, inte Führern” (Heinrich Mann efter att ha hört Hitler skryta i radio hösten 39; ur hans mycket läsvärda dagbok från sdessa månader, ‘Zur Zeit von Winston Churchill’)
April 3rd, 2011 at 4:21 pm
Bläddrar man litet uppåt och neråt i det där numret av Weekly som Fredrik länkade till så börjar man ju undra, det är i stort sett bara koko-nyheter: “UFO Fleet poised to end Persian Gulf War” (eftersom det är april 1988 så är det Iran-Irakkriget det handlar om) – gnagare väljs till studentkårsordförande, seriell bigami osv.
April 3rd, 2011 at 4:26 pm
Kan bara understryka Fredriks rekommendation av “Operation Lune”. (Men var kan man få tag i den nu?) 2009 skrev jag om den och andra mockumentaries som Peter Jackson’s “Forgotten Silver”, isländska “Citizen Cam” och de svenska “Konspiration 58” och “Bedragaren” (med en liten liten reservation för den sista som möjligtvis kan ha varit äkta. Men det tror jag inte.)
Den som har sett “Operation Lune” kan aldrig se en dokumentärfilm med samma ögon som förut. Och det var väl det som var meningen med filmen.
April 3rd, 2011 at 6:08 pm
“Bedragaren” var nog äkta, jag minns själv historien om mannen som kallade sig “ärkebiskop av Vatikanstaten” (menvaf?) och hans expedition till Skåne för att samla konst till påvens muséer och låna upp pengar i detta syfte. Huvudpersonen i filmen alltså – det stod en artikel om det i Arbetet några dagar efter att han uteblivit från ett föregivet möte på Rosengård där alla skulle få tillbaka sina pengar med råge. Jag har ingen anledning tro att journalisterna i Malmö uppfann denna otroliga historia.
April 3rd, 2011 at 6:45 pm
Just hemkommen. Tack för höginformativ exchange of views, som det heter i diplomatkretsar. Dum fråga: ‘Operation Lune’ är alltså en film? Den ska man väl i så fall kunna hitta
“Konspiration 58” har jag sett och fann den otillfredsställande – men jag kan inte för mitt liv komma ihåg varför… Vilken är den tristaste kommentar jag gjort sedan 1962.
April 3rd, 2011 at 8:05 pm
Till Magnus: Nej, journalisterna i Malmö var säkert i god tro. Nu tar jag mig friheten -hoppas Gunnar ursäktar, annars tryck på “delete”- att länka till vad jag skrev 2009 så kan du läsa varför jag tror att filmen var en bluff. Men vem vet.
Världen vill bedragas. I synnerhet skåningar.
April 3rd, 2011 at 8:13 pm
En av dina allra bästa texter, Bengt, och stolt att få länka den härifrån. En liten fotnot till Hugheshistorien: visste du att Clifford Irvings handgångna medhjälperska i allt det här var Nina, från danska sångarduon Nina & Fredrik? Det är sant. Jag lovar.
April 3rd, 2011 at 8:47 pm
Tja, som jag minns det så citerade artiklarna i Arbetet direkt från György/Macs offer, de framträdde i åtminstone ett par fall med fullständigt namn och gav hyggligt utförliga berättelser om hur de blivit lurade. Och det här var alltså nästan ett årtionde innan filmen gjordes, och vad de hade att berätta var inte direkt smickrande för dem själva. Det är ju egentligen bara malmöbiten jag kan bedöma ordentligt, men om hypotesen att filmen var ett skoj stämmer måste dessa vittnen/målsägare redan från början ha gått in för att sprida en historia till den lokala pressen som skulle få dem själva, vanliga skåningar, att framstå som klantskallar. Tror jag inte att de gjorde. Och om den delen var sann så tror jag nog att historien om det ungerska simlandslaget kan ha varit det också, hur otrolig den än förefaller.