Cy Twombly, från Bacchusserien, 2005

Two down, one to go… Rauschenberg 2008, Twombly i förrgår. Nu är det bara Jasper Johns kvar i livet. Och JJ är nog min favorit i detta New Yorktriumvirat. Alla tre representerar en av de strömningar inom konsten som man helt enkelt måste se i verkligheten, för att förstå dess betydelse, vidden och djupet: inga reproduktioner i världen kan förbereda en på det rent landskapliga äventyret, den dynamiska fysiska närvaro dessa bilder erbjuder. Och det är ju för övrigt samma sak med deras “styvpappa” Jackson Pollock.

PS: Jag skulle sagt att det där med vikten av se målningar “live” också gäller exempelvis den holländska guldåldern: Rembrandts självporträtt, Frans Hals interiörer…

PPS: Fast med kubismen är det tvärtom, den ser alltid mycket intressantare ut i konstböckerna än den gör i verkligheten.