Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Några anteckningar om Murdochskandalen

Categories: Brittiska medier
Thursday, Jul 21, 2011

Det finns några vanliga missförstånd i samband med Murdochskandalen. Ett av dem är att det var en våg av folklig avsky och vrede, i kölvattnet på avslöjandet om Millie Dowler, som så till den milda grad “förgiftade varumärket” och fick Murdoch att lägga ner News of the World. Visserligen har många läsare kommunicerat sin avsky till både Murdochtidningar och andra, men “the proof is in the eating”, och en genuin avsky borde främst visa sig i drastiskt sjunkande lösnummerförsäljning för Times, Sunday Times och Sun. Eftersom vi inte har juli månads ABC-siffror ännu kan man bara spekulera (jag har hört ryktet att Times siffror har gått ner, dock inte särskilt drastiskt), men om läsarflykten till andra söndagsskvallerblad är något att gå efter så tycks hungern efter NotW-journalistik lika stark som förut.

Det var förstås annonsörernas reaktion som blev den avgörande faktorn (och det är för övrigt reklamvärlden som uttrycket “toxic brand” kommer ifrån). Det lite intressanta här är dock att annonsörernas reaktion tog en påtagligt “folklig” form, dvs. den skvallerjournalistiska jakten på alla som med fog eller ofog kan kallas “kändisar” (slebs på engelska…) fick gärna bli så hänsynslös och illegal den ville, inkluderat phone hacking. Men när det drabbar okändisar (civilians på engelska, myntat av Liz Hurley), och framför allt brottsoffer som familjen Dowler, då har man gått över gränsen. Jag tror om något att reklamvärldens första instinkt är att på det sättet förutse en folklig reaktion, och dra konsekvenserna därav, även om den folkliga reaktionen i själva verket kanske aldrig skulle blivit så pass principfast och moraliskt rakryggad som man förutspått (det finns som bekant skäl att vara skeptisk i det hänseendet).

Nej, Murdochskandalen är briljant politisk teater, helt enkelt. Den utgör ett kontinentalskifte i den brittiska eliten, eller “härskande klassen” om man så vill. Och vad som än blir resultatet av hela historien – vad gäller öppenhet, ansvar, transparens – så får man ju hoppas att det får större genomslagskraft än vad som var fallet med bankkrisen och “MP’s expenses”-krisen, där man ju mer eller mindre återgått till ordningen. Men att Murdochskandalen sträcker sig särskilt långt utanför “the Westminster village” (och självfallet News Corps globala framtid) är knappast med verkligheten – hittills – överensstämmande.

Ett annat missförstånd är att slutresultatet av Murdochskandalen bland annat skulle innebära ett allvarligt hot mot genuint undersökande journalistik. Det är en för slentrianvänstern helt och hållet typisk reaktion (Kenan Maliks artikel i Expressen för några dagar sedan är ett exempel), dvs. att uppståndelser som denna alltid måste sluta i att den repressiva staten genom lagstiftning, och den kapitalistiska upplevelseindustrin genom monopolistiska tendenser, kommer att visa sina “rätta ansikten” och ta skvallerjournalistiken som ursäkt för angrepp på den genuint undersökande diton. Detta är inte bara fel, det är fel på flera olika nivåer.

Politiskt vore sådana åtgärder (hur de nu skulle se ut, jag ska återkomma till det) fullkomligt omöjliga, särskilt med det klimat som nu råder, och som kommer att råda en lång tid framöver. Murdochsfären befinner sig i dagens situation nästan helt och hållet på grund av genuin, klassisk undersökande journalistik utförd av Guardian och New York Times, med benäget samarbete av ett par envisa och orädda parlamentsledmöter, under många års arbete som nu kulminerat i årets julihändelser. Tvärtom kan man väl snarast säga att den genuint undersökande journalistiken aldrig stått starkare än den gör just nu, i förhållande till de politiska och kommersiella och juridiska sfärer den har som uppgift att granska.

Och hur skulle en sådan inskränkning i pressfriheten gå till rent praktiskt? Det anmärkningsvärda nuförtiden är ju att den undersökande journalistiken mer och mer kommer från mediainstitutioner av typen stiftelser (som The Guardian) och public service- och non-profitorganisationer (som BBC och CIJ), vid sidan av traditionella tidningshus som ägnar sig åt det, inte så mycket av hjärtats publicistiska godhet, utan för att det ofta blir ett vapen i striden med konkurrenter (NYT i det här fallet är ju paradexemplet; och detta är något som bl.a. BBC råkar ut för gång efter annan, rättvist eller ej). En strävan efter att inskränka möjligheten till undersökande journalistisk möter alltså på stora praktiska hinder, särskilt vad gäller lagstiftning. En tendens till självcensur ska man förstås också alltid vara på vakt mot men, som sagt, med dagens klimat finns det väl ingen särskild anledning att oroa sig i det avseendet.

Där man talar om förändringar, praktiskt och lagligt, handlar främst om ägarstrukturer och monopoltendenser, vilket väl snarast är en positiv utveckling. Det är mer än sannolikt att ägarkoncentration som Murdochs inte kommer att existera i framtiden. Ett förslag, vad gäller papperspressen, är att ingen ska få äga mer än två rikstidningar, vilket skulle stöta på protester från nästan samtliga existerande tidningshus. Det kan rent av visa sig i kölvattnet på Murdochskandalen att “public service”-begreppet ser mer och mer attraktivt ut. Vi lever, som sagt var, i intressanta tider.

7 Responses to “Några anteckningar om Murdochskandalen”

  1. Tack för en välskriven info. Ha det bra
    Rudi

  2. Ha det bra själv, Rudi!

  3. […] Pettersson är pensionerad journalist och bosatt i London sedan början av 70-talet. På sin blogg skriver han att Maliks resonemang, dvs. att den repressiva staten använder den kapitalistiska medieindustrins […]

  4. “Pensionerad”…? Känner mig plötsligt lika gammal som jag är.

  5. Det här är sant fast det verkar som en efterhandskonstruktion. Jag trodde faktiskt att det stod “passionerad” och upptäckte inte förrän efter din kommentar att jag läst fel.

    Men värre: Jag förstår inte resonemanget i Bergmarks artikel. Varför skulle skandalen kunna användas som argument *mot* en reformering av de groteska förtalslagarna som du skrivit om? Varför skulle den ge argument för att tvinga journalister att uppge sina källor?

    Nu är det ju så att jag över huvud taget har ytterst svårt att förstå vad som pågår i England (Storbritannien?) så du får förlåta om det hela är självklart. Men om du vill upplysa en inrotad kontientaleuropé vore jag ytterst tacksam.

  6. Nej, jag har svårt att förstå det där också, eftersom förtalslagarnas själva existens ofta anses underlätta “rutten jounralistik” (http://www.npr.org/2011/07/08/137697232/new-republic-loving-to-loathe-british-libel-law) till exempel. Och det finns massor fler länkar om samma sak, som jag inte hittar just nu.

    Att journalister ska uppge alla sina källor är bara dumt, en non-starter. Vad man pratar om nu är att politiker ska uppge när och hur länge de umgåtts med pressbaroner (Cameron 26 ggr med NI under 15 månader som PM, inte illa pinkat). Men det säger ju – i transparensiskt hänseende – inte ett skvatt tiddeliorum.

  7. Jag har tagit bort en kommentar av signaturen Fup. Fup får gärna återkomma med sin kommentar, dock ej anonymt.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004