Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Charles Dickens: en litterär kapplöpning

Categories: Kulturellt
Tuesday, Sep 27, 2011

Det är ju mycket Dickens i luften nu. I februari nästa år är det tvåhundra år sedan han föddes. Claire Tomalin kommer med en ny biografi (läs intervju här). I lördagens temabilaga i Guardian fick ett antal, ähm, personligheter välja sina favoritromaner, och helt i linje med den moderna trenden var det ingen som valde “Oliver Twist”…

Vilket tjänar att påminna om vad som måste ha varit en av de mest vansinnigt intensiva skaparperioder hos någon författare överhuvudtaget. På ett och ett halvt år, på arton korta månader 1836-37, skrev Dickens “The Pickwick Papers”, “Oliver Twist” och “Nicholas Nickleby” – allt medan han hade arbete som redaktör för Bentley’s Miscellany, och dessutom hann gifta sig med Catherine Hogarth (med vilken han fick tio barn)…

Jag menar, vad gick karl’n på…?

Har det någonsin förekommit något motsvarande? Det är möjligt, men jag känner inte till det. Ser man t.ex. på Dostojevskij så kommer ju de stora böckerna med jämna treårsmellanrum: “Brott och straff” 1866, “Idioten” 1869, “Onda andar” 1872, osv. Stendhal tog också han nio år på sig för sina tre centrala romaner. Flaubert ska vi inte ens tala om, den slöfocken. Strindberg, kanske…? Jag har ingen direkt verkförteckning till hands, men kanske August börjar hämta in på bortre rakan runt Infernoperioden…?

Om någon vet annorlunda så meddela gärna.

Post Scriptum: Med anledning av Gabrielles kommentar och Gunnar Strandbergs Nietzsche-riff, här en uråldrig post om produktivitet från analog-Pressylta:

Måndag 31 mars 2008 – : – Till ojämnhetens lov

Det finns en vanföreställning som säger att en konstnärs livsverk, kanske särskilt författares, vinner i kvalitet ju sparsammare hans/hennes produktion är. En riklig produktion får, nolens volens, något av svada över sig, av brist på disciplin och discrimination, av både emotionell och intellektuell högljuddhet. Det innebär på sätt och vis att välkomna ojämnheten med öppna armar.

Själv har jag svårt att se något direkt fel i att vara riklig och ojämn, och jag vill föra två utmärkta bevis till min plädering. Det ena är från filmen och heter Rainer Werner Fassbinder. Det andra kommer från lyriken och går under namnet John Ashbery, en man som – med Stephen Burts lyckliga fras i senaste TLS – ”skriver dikter fortare än de flesta av oss hinner läsa dem.” Jag kan för tillfället inte komma på någon bättre rekommendation.

21 Responses to “Charles Dickens: en litterär kapplöpning”

  1. Shakespeare fick ur sig hela sin produktion på 24 år. Kanske inte samma topphastighet som Dickens, men definitivt en contender till maratonpriset.

    Annars är det bara sju år mellan Please Please Me och Let It Be…

  2. Ja, Shakespeare är en bubblare i det här sammanhanget… om man kunde komma fram med en överslagsberäkning, inkluderat kvalitetskriterier, skulle han nog inte hamna så långt efter…

  3. Den gode Dumas var ratt energisk mellan typ 1843-53, fast han hade iofs hjalp.

  4. Det har du rätt i, Fredrik! En snabb blick i Wikipedia…(http://en.wikipedia.org/wiki/Alexandre_Dumas) visar ju att han fick upp en jävla nitti där… Men, som sagt,
    draghjälpen ser väl honom diskad…

  5. Men hallå, har ni glömt Balzac – bara för att ni inte gillar hans stil?
    Hur som haver; han gick helt enkelt på kaffe. (Och så sparade han tid genom att bli kvar i morgonrocken så ofta och länge som möjligt).
    Joyce Carol Oates kvalar dessutom in hur lätt som helst på en tredjeplats (?). Och i gångkläder…

    Titelräkning: Vem bryr sig f.ö? Jag hänvisar raskt till Gunnar Strandbergs lilla combat mellan Nietzsche och Läckberg:

    (Om du ogillar länkar får du göra vad du vill G)

  6. Nehene, länken försvann: här kommer den igen Strandbergs länk.

  7. Varken varken eller eller, säger jag då. Jag menar bra att somliga flödar, och bra att andra samlar sig till en …bok per århundrade.

  8. Ja, förresten, vad hette han som kom med en mastodontroman på Norstedts på 80-talet… Odensten, Odenplan… den handlade om en koloni för sinnessjuka… Här väntade man sig väl inget mer från den pennan, en typisk enboksförfattare, sa man… Och så kom han nyligen med en till…! har jag fattat detta rätt?

  9. Inte nog med det! Per Odenstens verklista:

    Gheel 1981

    Václav Havel och tystnaden 1983

    En lampa som gör mörker 1999

    Vänterskans flykt 2004

    Horntrollet 2007

    Nio sätt att beskriva regnet 2011

    Ett PS om den litterära kapplöpningen förresten: det finns även de där som ännu inte kommit till starten, de som fortfarande värmer upp inför sitt odödliga mästerverk, såna som – jag…

  10. Jösses, det liknar ju nästan manisk produktivitet… Fina titlar också, för övrigt…

    Ja, det finns ju dom som är lysande författare-in-spe också, det är alldeles sant…. Förväntningarna är väldigt stora…

  11. Jag förstår inte varför du ska gå i Läckbergs fotspår, men i övrigt håller jag med.
    Wim Wenders, ojämn, men stor.
    Cassavetes, dito.
    Och just nu kan jag inte komma på något bra författarexempel på ojämn men stor. Gunnar Pettersson? Joyce Carol Oates. Men är de verkligen ojämna (storheter)?

  12. Jag är väldigt ojämn. Ju äldre jag blir, desto mer ojämn. Skrovlig, rent av.

  13. Ha ha. Dito. Dito.
    Drick lite mindre. Sluta såsa runt.
    Lite rätt finns det i detta; även en blind höna kan ju hitta ett korn.

    (Nej, jag har inte ändrat mig. Produktionstakt är skit, och Balzac är det strålande exemplet. Samt då hon…vad hon nu heter, se översta inlägget)

  14. Den som just nu äger ojämnheten måste väl vara Rushdie.

  15. Henrik, där håller jag med dig mer än du anar! Har aldrig greppat Rushdie, vare sig just nu eller tidigare… Den där svadan låg aldrig för mig… Vad gällde den “fantastiska ” litteraturen så var det mer Borges och Calvino för mig… Jag har sagt detta förut, men om Rushdie nånsin får Nobelpriset så AVGÅR jag… från vad, kan vi diskutera vid ett senare tillfälle, men avgår i protest gör jag fanimej!

  16. Fast “Marken under hennes fötter” var väldigt kul. Om man nu för en gångs skull ska försvara litteraturens underhållningsvärde.

  17. Nej, jag tyckte tvärtom den var en katastrof, Gabrielle, sorry… Den fick för övrigt en exemplarisk sågning i NYRB av Tim Parks, som också är en sågning av hela Rushdies berättarprojekt, och därför väl värd betalningsspärren: http://www.nybooks.com/articles/archives/1999/may/06/gods-monsters/

  18. Okej, det var vi som var tvärtomingarna.
    Sorry…

  19. Ingen av oss ska vara sorry, Gabrielle…! Om inte tvärtom fanns så vore det ju inget lajbans med internet…

  20. Sant.
    Sorry is just an inbetween word…

  21. Strindberg åren från infernokrisen till framåt 1904 är väl ett hyggligt exempel på litterär eruption? Ett tjog pjäser som utvecklade helt nya metoder för att berätta en historia på scen, ett antal romaner (främst Inferno och Svarta fanor) som förenar självuppgörelse, själviscensättning, poesi och satir, och en närmast feberaktig nyetablering i det gamla hemlandet. En diktsamling – hans tyngsta, skulle jag säga, säkert hans mest personliga och charmerande . Plus ett nytt äktenskap, som sedan visserligen skjuts i sank. Alltsammans på så där åtta år. Att han inte fick en hjärtinfarkt är förbluffande.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004