PS: SNS
Categories: Svenskt allmäntFriday, Sep 30, 2011
För er som inte läser Expressen (jag vet att ni finns…!) vill jag bara kort uppmärksamma på att en grinig Leif Pagrotsky i förrgår kritiserade det inflytande SNS har, varpå en stridslysten Olof Petersson svarade följande dag, varefter en sansad Göran Greider kommenterar idag. Detta, för er som inte läser Expressen, är vad man kallar ett politiskt samtal. Tror jag.
September 30th, 2011 at 8:22 am
Jag har sagt det förr, men jag tycker fortfarande att det är något djupt fascinerande med att högern och vänstern *samtidigt* upplever sig som en trängd, nästan utrotningshotad minoritet i den offentliga debatten.
September 30th, 2011 at 3:05 pm
Håkan: Mmm, men förmodligen är det ett kvitto på att debatten som sådan – den sorts debatt som verkligen handlar om ståndpunkter, relevanta fakta och argument, inte om kombattanternas personer, deras bild av sig själva, om debattens dramaturgi eller om diverse lösa honnörsord – har fått allt mindre plats i svenska medier, och allt mindre tyngd.
Vi har idag ett rätt så PR-indränkt debattklimat – det är viktigare att få till en hookig rubrik än att faktiskt ha tänkt igenom något innan man skrev – dessutom med begränsat replikutrymme (fast man kunde ju tycka att nätet skulle *utvidga* utrymmet) och då blir det attraktivt att framställa sig själv som marginaliserad underdog. Eller som talesman för en “tyst majoritet”. Ja, jag vet, old news.
September 30th, 2011 at 3:21 pm
Bland det klokaste jag läst på temat “du måste framställa dig som tystad för att få ordet” är något som Kajsa Ekis Ekman skrev. Glöm att det råkar handla om tidskriften Arena (det är ett mycket mer utbrett fenomen) och läs den här artikeln –
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-vansterns-arena-gar-at-hoger
September 30th, 2011 at 3:36 pm
Javisst! Den artikeln var en sådan text som satte fingret på något många hade känt men kanske inte haft ord för. En annan sida av samma sak är att om mediekritiken under 90-talet ofta var tolkande, resonerande och lyfte fram de bevekelsegrunder och argumentativa luckor som fanns under texter, paroller och bilder, så handlar den nu sedan länge mest om positionering, om snabba utrop av typen “det är jag som är mest undanskuffad!” eller “ingen får gestalta det här om det inte sker i en anda som hyllar göteborgarna/feminismen/ gaykulturen/hiphoparna”. Argument som i någon mening står fria från personen har blivit en alltför jobbig verktygslåda att handskas med.
September 30th, 2011 at 5:25 pm
Min tuppennyworth här blir min gamla vanliga poäng: debatten är så starkt ritualiserad – det gränsar ju till commedia dell-arte ibland – därför att den svenska kulturen och samhällsdebatten är monologisk. Man har bara en dramaturgi att rätta sig efter och förhålla sig till. Det var bl.a. därför jag tyckte – och tycker – det är så synd att Axess under Johan Lundberg är så jävla dåliga på att vara kulturkonservativa. Sverige är stort nog att förtjäna minst två offentliga samtal på samma gång, och en genuin kulturkonservatism hade kunnat skapa en ny och genuint intressant samtalssfär, i stället för att vara ett gnälligt missnöjesforum som ständigt lipar över att det vänsterhegemoniska motståndet är så starkt (för att låna en fras, ähem…)
September 30th, 2011 at 6:49 pm
Commedia dell’arte är verkligen ordet. Man har ett typgalleri – den unga arga tjejen, den dammige manlige professorn (il dottore!), den välvilliga kultursidesfarbrorn som vill vara på det nyas sida, de stockkonservativa prästerna, politiker av olika partifärger osv. Och vad än frågan rör sig om pressas den in i dessa scheman även om det kräver uppenbart våld på logik, förnuft och hederlig argumentering.
Någon – en liberal kvinnlig kritiker – skrev om ‘Fittstim’ när den kom att i den här boken tycks “frigörelse” enbart betyda att få komma till Stockholm och ta sig in i mediacirkusen. Ingen av skribenterna nämner, när de tar fram kvinnliga förebilder, sådant som kvinnliga läkare, naturvetare, politiska ledare, uppfinnare eller domare. Det var sant då och har blivit ännu tydligare sedan dess, men beskriver man inflytande och frihet enbart i termer av nästa mediala gig så blir naturligtvis också tanken på en debatt där man står för vad man säger något svårfångad.
September 30th, 2011 at 7:37 pm
Magnus: Jag vill i det här sammanhanget gärna citera min guru, svensktolk och favorithandbollsmålvakt Ragnar Strömberg, som på ett redaktionsmöte på AB en gång konstaterade att “Min främsta tillgång som kritiker är jag inte bor i Stockholm.”