Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Don’t look back…

Categories: Kulturellt
Monday, Jan 23, 2012

…är en livsregel. Men hur blev den det? Sedan när? Jag lever själv efter den, jag lyder den varenda dag av mitt liv… Men varför? Det är en regel som blivit ingrained… Det har med hundar och spyor att göra, det är på den nivån… visceral, det sitter i magen… Men varför?

Orfeus i underjorden. Jag tror mig normalt välinformerad om myten: Wikipedia talar om för mig att standardversionen grundlades i Vergilii tid, och det låter sannolikt… Men min okunskap (“jag skyller på samhället!”) sträcker sig såpass långt att jag inte vet varför Hades och Proserpina bestämde att just detta var den stora prövningen, att inte se tillbaka… Särskilt inte stackars Proserpina…

Jag har aldrig läst en version där detta blir förklarat. Var det bara en helvetisk caprice…? Det fanns väl ingen tradition i Hades av att låta döda själar återvända till överjorden, så prejudikat kan ju inte åberopas… Varför just detta, “att inte se tillbaka”?

Jag har trots allt en känsla av det var caprice… det lurifaxiga helvetet… Orfeus får aldrig tro att underjorden talar sanning… keep him on his toes… Om någon vet bättre så meddela gärna…

Och som ett litet PS: problemet med okunskap i dessa googletider är att man ibland inte hittar de rätta söktermerna… hur söker man svaret på detta? Jag har gått bet.

31 Responses to “Don’t look back…”

  1. En “composer, performer and media artist” med det osannolika namnet Elodie Lauten ger följande tolkning:

    “Why was Orpheus not allowed to look back at Eurydice? This metaphor is very important as it relates to the attachment to the music-making power. There is a danger of being attached to what music can bring along with it, in its outer manifestations – name and fame – and eventually the music suffers, it becomes artificial and enters the realm of pretense. To try to exercise the power over the material world is like Orpheus losing Eurydice for the second time. In order to carry on, Orpheus had to have enough detachment to not look at Eurydice. In order to make good music, one has to exercise detachment from what can be gained/lost from the presentation of the work.”

    Källa: http://www.elodielauten.net/index.html

  2. Lennart: Tack för det! Jag vill vara hövlig idag, så jag säger bara att jag tar det där med en gruva salt… Mitt intryck är att intentioner och bevekelsegrunder i antik mytologi tenderar att vara mycket krassare än så…

  3. Eller Lots hustru som förvandlades till en saltstod? Även om bilderna av det förflutna som ett dödsrike eller ett Sodom onekligen skiljer sig lite åt.

  4. Gunnar,
    håller med dig om detta – det är nog en lite väl modern tolkning… Men jag blev fascinerad av kompositörsnamnet – Elodie Lauten…

  5. Jag brukade känna en Elodie, men trodde länge hon hette Melodie… vilket Mme Lauten kanske också borde hetat…

  6. Jag säger bara Orfeo Negro.

    Men CG Jung har förstås mycket mer att säga om saken. Och Leif Zern skulle ha siktet inställt på nödvändigheten av att avstå från omedelbar behovstillfredställelse; a.k.a. capitalistic narcissistic consumption delivery, eller så…

    Enklare. There is a time for everything och allting kommer till den som kan vänta. Gäller även de döda. De kommer tillbaka vare sig man vänder sig om eller ej. Det märkte jag bland annat när jag läste Bruno K Öijers dikter igår kväll.

  7. “…allting kommer till den som kan vänta” … det får Hades att låta lite som ett lite förnumstigt barnprogram på radio c:a 1958…!

    Var skriver Jung om detta, förresten?

  8. “Allting kommer till den som kan vänta” är inget barnprogg, utan ett ordspråk gammalt som gatan. Och om du läste fortsättningen förstår du allvaret ; )
    Don´t look back är en omöjlighet, även för radikala poeter, eller kanske särskilt för dem? Jag kom in på det därför att just Öijers dikter (som jag läser nu) ibland är allra bäst när han tittar på det han lämnat, föräldrar, hemstad, etc.

    Vad Jung sa har jag glömt; men det gör inget. Säkert något om jagets fasthet i utomordentligt svåra situationer, där själva ordern: Vänd dig inte om, fungerar ungefär som en gåta man ska lösa. Helst genom att bara fortsätta som om ingenting hänt. Och det är ju vad alla gör – som det verkar.

  9. Jo jo, jag vet ju att det är ett ordspråk, men det är också en banalitet in extremis, helt bortsett från det faktum att det inte är sant. Jag vägrar fortfarande att tro att en av våra absolut centralaste västerländska myter har sina rötter i tomtekristen vattvälling som denna. Lessen, Gabrielle…

    Don’t look back, och Orfeusmyten, i alla fall i min amatöruppfattning, handlar inte alls om någon slags självdisciplin, om att självbehärskning är en dygd, eller liknande uppbyggeliga ting… Vad det däremot handlar om just det jag inte riktigt förstår: kanske något med det förgångna, rätten till det förgångna, att berätta det, gestalta det, äga det… jag vet inte… (Kanske Öijer har svaret!)

    Och självfallet handlar det ju också om kärlek. Kanske den där Elodie trots allt fick tag i en tråd man skulle kunna nysta i. Jag sätter på tänkhatten och inväntar fler kommentarer.

  10. Det är nog inte för att han vände sig om som han inte fick behålla sin älskade utan det var för att han ändå inte skulle få behålla henne som han vände sig om – ett slags omöjlig förklaring till döden och den oåterkalleliga förlusten.

  11. Bodil, där kom vi närmare än någonsin, tror jag… Tack för det!

  12. Det är klart att konsten alltid överskrider både ordspråken och förklaringarna.
    Jag återkommer om Öijers spökande barndom; där kan man tala om att vandra med de döda,
    Och Rilke har en vacker rad i mytens tradition: (jag tar det på danska för det är den jag har)
    Jeg tog afsked.
    Afsked over afsked,
    Så ingen dödelig har taget mer.
    Jeg gik jo, for at alt begravet under
    Den mand, som re min mage nu, helt kan
    Forgå. Så för mig bort: Jeg dör for ham.

    Skicka den till Bang den som vill ; )

  13. Intressant fråga . och roligt att se era försök till svar.
    Ville egentligen bara säga att jag gillar Öjers förhållande till de döda.
    Min älsklingsdikt: “Inbjuden”.
    Förlåt, Gunnar, om jag tar plats, men här är den:

    inbjuden
    dök jag aldrig upp
    och det måste sårat dom in i märgen
    men jag var bara trött
    så trött på all falskhet omkring mej
    att jag istället vände mig till dom döda
    som ivrigt ställde fram sin mat
    och ville få mej att äta och dricka
    ville att jag skulle stanna kvar
    och bli en av dom
    deras ögon spann sin dimma
    vävde redan i mej
    och jag tog ett steg tillbaka
    jag vägde för och emot
    försökte tänka
    vinna tid

  14. “så trött på all falskhet..” bör det nog vara..

  15. och sedan:
    med tåget bort från

    “hinnan över taken
    av deras meningslösa karriärer
    klistret”.

    Men den dikten tar vi en annan dag, jag har inte boken här.
    Heja vad vi utvidgar “ämnet”, Orfeus!

  16. Har rättat tröttheten, Malou…
    Gabrielle: ja, utvidgning är bra…!
    Men om nån nånsin kommer på avsikten med att inte se tillbaka så är jag fortfarande intresserad…!

  17. Plus, när jag nu läser mer noggrant, så irriterar mig den här raden; “Jag vägrar fortfarande att tro att en av våra absolut centralaste västerländska myter har sina rötter i tomtekristen vattvälling som denna.…”
    Det är vad jag kallar en projektion baserad på dåligt humör, och medveten misstolkning.

    Se där tog dagens artigheter slut. Jag överlåter resten åt Buddha, min gamle odd fellow: “Avhåll dig från allt teoretiserande och därmed följande stridigheter.”

  18. Ha ha! Om det bara var dåligt humör så skulle nog drogerna äntligen hjälpa…! Det där ordspråket är ett av oändligt många sätt som de lyckligt lottade fått mindre lyckligt lottade människor att acceptera sin nitlott i väntan på något bättre efter detta. Det är en lögn, Gabrielle.

    Jag tycker tvärtom (och hur härligt är inte det!): Ge dig in på allt teoretiserande..! Omfamna därmed följande stridigheter! Det är bra för själen…

    (Vill du veta mer om buddhismens mordiska ansikte finns här en länk: http://www.pressyltaredux.com/2010/10/misstankar-bekraftade/)

  19. Jag vill i stället citera slutet av Hjalmar Gullbergs “Sjungande huvud”:

    Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
    bihang kommer här den slutlige Orfeus:
    stympad, blind, en havsmelodi för måsar
    – bara en spelmans

    tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
    turliga infattning…

  20. Den underskattade Hjalmar Gullberg… “…den slutlige Orfeus…” är så bra det vill bli…

  21. Hej och hå Gunnar. Du och jag är som gjorda för en – i mina ögon rätt onödig – träta. Vi kommer aldrig att förstå varandra, och det gör heller inget. Det viktiga är att man förstår sig
    själv.

    Allting kommer till den som kan vänta, är liksom inte min dagliga bön; det är bara en liten vantes motvikt mot min allmänna otålighet. Typ köksvante.
    Jag kan skriva en hel essä någon annanstans om varför “väntandet” har mytisk och psykologisk betydelse: Den första moderna författare som handskats med det är Stendahl. Läs hans “Om kärleken” om du inte redan gjort det.

    Och Buddhismens mordiska ansikte är ett politiserat buddhapjonk, helt utan kontakt med grundtanken. Men jag läser flitigt allt som kan få mig att minnas den bistra verklighetens lervälling.

  22. Där håller jag med dig helt, Gabrielle… Å, oj, jag vill skicka dig en bok som betydde oändligt mycket för mig en gång, av en kristen teolog i engelska statskyrkan, VH Vanstone, den heter “The Stature of Waiting” och handlar om Kristus i Gethsemane, när han plötsligt och för enda gången är objekt, inte subjekt, i historien. Det är en makalöst poetisk bok. Väntandet är ett otroligt matigt ämne. Maila mig din adress, så ska du få boken.

  23. Haha.. att se er båda, G&G, fajtas är faktiskt stor underhållning.. en njutning att se människor som äger språket delge varandra sin syn på de stora frågorna i livet..
    Skriv den där essän du talar om, Gabi.

  24. Nej besvära dig inte med den där olustbetonade boken Gunnar. Jag skickar en isolerande köksvante i stället.
    Och ta nu inte det där med kristligheten alltför blodigt; det är ju återigen mest av projektivt värde. Men dundrar du mer så somnar jag snart.
    Advantage; Pettersson!

  25. Rien ne va plus…?

  26. Malou, förresten, det kan nog bli, efter åtta andra projekt. Men egentligen räcker det att viska Stendahl. Man behöver inte ens höja rösten, men så är man då hetblodig som en jäkla varmkorv, i alla fall somliga av oss…

  27. Gabrielle, ännu ett gemensamt drag vi har, bortsett från GAIS: Stendhal “Om kärlek” är en fullkomligt makalös bok…

  28. Ja, i det klassiska Grekland hittar man knappast några spår av historien om Orfeus expedition till dödsriket för att ta tillbaka Eurydike, skrev G.S. Kirk (gammal Oxfordprofessor och kunnig i grekisk mytologi och religion) i “The Nature of Greek Myths”. Att Orfeus kunde besvärja både dagens och nattens makter, djur och människor och andar, visste man, men den romantiska berättelsen om mannen som drar ner till Hades för att få tillbaka sin döda älskade och sedan ändå mister henne på vägen upp, den är närmast okänd (Kirks formuleringar gör det litet otydligt ifall det är en _helt_ okänd myt i det klassiska Athen eller bara har mycket få belägg från den tiden).

    Det är romarna som tänder till på det här, och det kan ju delvis ha att göra med att den riktigt romantiska kärleken för grekerna var den som utspelades mellan män, och inte den med frugan där hemma.

  29. Tack för det, Geryon… Alla vägar leder till Rom. Det är nog där jag får fortsätta letandet då…

  30. Apropå anledningen till förbudet mot att se tillbaka ligger det ju nära till hands – för moderna människor i alla fall – att säga att Eurydikes återvändande till jorden skulle vara liktydigt med en ny födelse, en återkomst till den hon var när de möttes första gången – mentalt om än inte direkt kronologiskt. Orfeus får inte se henne eftersom han inte kan få veta något om hennes förvandling tillbaka dit. Rilke gör något liknande av det i sin dikt om vandringen, “Orfeus, Eurydike, Hermes”, han antyder just att Eurydike blir oskuld på nytt, och att hennes minnen av jorden har försvunnit. Hon vet inte ens vem det är som går långt framför dem.

  31. Aha, här tror jag du hittat en väg in i mysteriet… Stort tack för det, och för Rilke-tipset! Ska nu läsa vidare…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004