Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Gitta Sereny och sanktifieringen av offerskapet

Categories: Uncategorized
Wednesday, Jun 20, 2012

Bland de i nästan allt överensstämmande hyllingarna för Gitta Serenys livsgärning, tycker jag det är värt att läsa en oliktänkande röst, nämligen Tom Bowers artikel om henne i dagens Daily Mail. Man behöver inte hålla med om allt han skriver, men jag tycker definitivt han har en poäng i det att Serenys arbeten är långt ifrån problemfria, varken historiskt eller psykologiskt. Det handlar väl inte minst om den där gamla gränsstriden mellan förstå och förlåta.

28 Responses to “Gitta Sereny och sanktifieringen av offerskapet”

  1. Ska läsa! Jag har hållit på med hennes bok om Speer de senaste veckorna – och tro det eller inte läste jag de sista sidorna kort innan jag fick se att hon hade dött.

    OK, nu har jag läst. Vad Sereny skriver om Mary Bell vet jag inte, men the cult of victimhood har nog klarat sig alldeles utmärkt utan Sereny. Skulle man upptäcka att personer som begår grova brott, som saknar empati eller som är fulla av aggressivitet och hämndlystnad själva utsatts för övergrepp eller haft en svår uppväxt är det ju inte samma sak som att lägga skulden på samhället. Bowers har inte förstått skillnaden mellan att vilja förstå och att urskulda.

    Sereny umgicks med Speer i åratal och fortsatte göra det efter att hennes bok kommit ut – hon blev hans vän, och det gör att man bör vara på sin vakt – blir hon överdrivet sympatisk mot honom? Men det är resultatet, boken, som räknas och såvitt jag kan se har hon bestått provet. Hon ursäktar aldrig det han gör, på sin höjd gör hon en välvillig tolkning av en eller annan detalj. När det gäller det viktigaste sviktar hon inte.

    Sereny förklarar inte alls Speers handlande under kriget “as the result of circumstances beyond [his] control” – det vet jag som nyss lagt hennes bok ifrån mig. Tvärtom är hon ofta skarpt kritisk emot honom. Hennes bok om Speer tycker jag är ett utmärkt exempel på att inlevelse och kritik går att förena.

    Speer erkände aldrig för henne att han kände till exakt vad som pågick i förintelselägren (även om han gärna tog på sig en allmän skuld för alla Tredje rikets brott). Hon visar varför detta inte är trovärdigt och kallar det för hans “livslögn”.

    “Murderers, she argued, were the products of their environment and therefore not totally responsible for their crimes”, skriver Bowers. Det finns inte en rad i “Albert Speer och sanningen” som ger uttryck för den ståndpunkten. Har hon påstått det någon annanstans vill jag se en källa på det – annars tror jag att Bowers har hittat på det själv, för att vara diplomatisk.

    “Prosecuted at Nuremberg with other Nazi leaders, Speer brilliantly set himself apart by playing the middle-class apologist who was ignorant of Hitler’s genocide plans.”

    Jag är ingen expert på gamla nazister, men jag har för mig att alla hävdade att de inte visste något om det allra värsta. Speer skilde däremot ut sig i Nürnberg genom att han sade att den som befann sig i ledningen är ansvarig för samtliga av regimens brott, vare sig man kände till dem eller inte. Han saboterade de andras försök att .

    Jag har också läst delar av Speers memoarer, som Bowers beskriver så här –

    “After 20 years in prison, Speer produced a manuscript — Inside The Third Reich — in which he outrageously painted himself as a conscious-stricken bystander to Nazi crimes unaware of the Final Solution.”

    Det är en falsk beskrivning av boken.

    Och vad gäller det här –
    “Pandering to that cynical distortion of the truth, Sereny gained access to him and produced a biography sub-titled His Battle With Truth.”

    är det också ohederligt skrivet. Det var Speer som först tog kontakt med Sereny – han berömde henne för att hon motbevisat förintelseförnekaren David Irving.

    “In her world of rampant psycho-babble, she claimed Speer’s abusive parents had prompted his search for a father figure which, in turn, fatally led him to Hitler.”

    I know rampant psycho-babble when I see it – precis som jag känner igen andra sorters ohederlig bullshit – och det förekommer inte i hennes bok om Speer.

    Förlåt att det här blev långt!

  2. Inga problem med längden, Håkan…

    Som sagt, jag går inte god för Bowers alla påståenden… men det ligger ju också i sakens själva natur att forskingsmetoder – och för all del, slutsatser – som Serenys måste vara djupt problematiska, och det är inget att rygga för…

    Jag tycker nog själv att hon ofta tenderar att efterskänka både Stangl och Speer mer än en antydan av moralisk neutralitet, och det är en tendens som härstammar ur militant 20/20 hindsight, vilken var både Serenys största vän och hennes största problem…

    Eller för att vara cynisk, om jag vore Speer skulle jag också velat bli bästis med Gitta Sereny, det kan jag lova….

  3. Frågan är – finns den fria viljan längre? Finns ett personligt ansvar för våra handlingar? Har vetenskapen (psykiatrin) gjort oss ansvarsfria? Gör du dig skyldig till något sjukt så är du sjuk – och icke ansvarig? Hur sjuk är President Obama när han personligen ger klartecken för drönarattacker som dödar oskyldiga?

  4. Bowers artikel håller ju inte för en elementär faktakoll. Vill han gnälla lite på offerkulturen i allmänhet kan han väl göra det utan att blanda in Sereny.

  5. Min åsikt har länge varit – men jag är iofs beredd att ändra mig – att Gitta S är ett paradexempel på tendensen att göra kontexten till allenarådande gud, en intellektuell (o)vana vi har sedan Freud, för att nu uttrycka det lite slarvigt…

    Det är en alldeles för mekanistisk syn på mänskligt handlande, enligt min mening, och leder ofta fel, helt enkelt eftersom människor i nästan exakt samma kontext också kan handla på rakt motsatt vis… En taskig barndom är inte lika med en taskig människa. Tack och lov.

    Klart existerar fria viljan. Han sitter här bredvid mig medan jag skriver: “The man who sings my songs and drinks my whisky” som c&w-sången uttryckte det…

  6. Håkan: jag missade din sista kommentar…. Visst, det där kan jag hålla med dig om, och faktum är att jag tror Bowers visar upp lite professional jealousy just här… Han har blivit aningen kufisk med åren, Bowers…

  7. “Det är en alldeles för mekanistisk syn på mänskligt handlande, enligt min mening, och leder ofta fel, helt enkelt eftersom människor i nästan exakt samma kontext också kan handla på rakt motsatt vis… En taskig barndom är inte lika med en taskig människa. Tack och lov. ”

    Jag håller helt med om det! Men jag förstår inte varför Sereny – av alla – skulle vara ett paradexempel på den tendensen Vad har hon skrivit som får dig att tycka det?.

    Inget i “Speer och sanningen” ger ett uttryck för den fåniga taskig-barndom-förklarar-allt-tanken. Snarare fascineras hon av individer som avviker från det som kan förväntas med tanke på den tid/miljö de lever i, vilket Speer ofta gjorde.

    Den fria viljan hälsar så gott!

  8. Något off-topic kanske, men ändå.
    När nazisterna tog makten fanns det i Tyskland mängder med intressanta arkitekter.
    Faktum är att mycket av det vi i dag kallar “funkis” växte fram i Berlin och de andra storstäderna. Innergårdar som dittills varit mörka, trånga och smutsiga (latriner och råttor) gjordes om till miniatyrparker med gräsmattor och rosenbuskar – och på sina håll började man experimentera med att inte automatiskt hänga balkonger där de såg bäst ut från gatan, utan där de gjorde mest nytta (kanske på den soliga baksidan).
    Speer var aldrig en del av det här sökandet efter nya uttryck.
    Utan en typisk medelmåtta – duktig skolponke som kompenserade bristen på idéer med flit och (skamlösa) lån från äldre förebilder.
    Det som blir skevt i Serenys bok är att hon måste utnämna honom till det konstnärliga geni han aldrig var – för att kunna berätta sin sedelärande historia om artisten som tjusas av makten.
    (Att en medelmåtta tjusas av makten säljer ju inga böcker…)
    Men frågan är om inte den berättelsen gjordes mycket bättre redan i Klaus Manns roman “Mephisto”? Den som sen filmades av Istvan Szabo och som berättar historien om skådespelaren Gustaf Gründgens flirt med nazismen.
    För övrigt skrev jag för exakt tio år sen den enda svenska totalsågningen av Serenys i mina ögon undermåliga klippbok “The German Trauma”.
    Det var ingen bra idé. Relationerna med Sveriges ledande specialister på tredje riket (cirka nio miljoner till antalet) blev något frostiga och GS själv förklarade i en intervju att jag var “stollig” och allmänt otillräknelig.
    Inte helt suveränt, kanske.

  9. “Vad har hon skrivit som får dig att tycka det?”

    Jag kan inte citera något, Håkan, dessvärre, det var en del år sen jag läste hennes böcker. Men mitt intryck – då och nu – är att hon (i fallet Speer) sällan eller aldrig kom tillbaka till en av de mest plausibla och “okontextuella” tolkningarna som fortfarande existerar om Speer: att han var en turboopportunistisk skitstövel som hela tiden insåg att han vid ev. tyskt nederlag skulle komma att stå till svars och att hela hans agerande under kriget inte alls har med samvetskval eller fadersfigurer att göra, utan bara förklaras av att han har “a beady eye” på det rättsliga efterspelet… (som han dessutom ganska snart insåg skulle komma, Speer var ju en relativ senkomling i den nazistiska hierarkin, och illa omtyckt just därför). Speer ägnade sig åt att “looking after number one” därför att han var aningen smartare än de söndersupna påfågelssadisterna runt omkring honom… Han är i mina ögon på sätt och vis äckligare än såna som Stangl, just därför… Det är det jag menar med att han blev bästis med Gitta S, hennes extrempsykologiserande var gefundenes Fressen för Speer… Jag säger inte att detta diskvalificerar Serenys projekt. Men det gör det problematiskt, milt uttryckt.

  10. Tack för det, Jens…!

  11. Får erkänna att jag aldrig läst Serenys böcker. Däremot har jag läst Speers självbiografi och något mera förljuget får man leta efter. Nu har jag inte boken till hands men såvitt jag minns skriver han bl.a. om hur han smög omkring ovanför Berlinbunkern med en gaskanister i handen och funderade på om han skulle kasta in den.

    I dagens DN (Nätupplagan) skriver Annika Ström Melin en delvis kritisk krönika om Sereny. Jag citerar från Annikas text: ” När Speer ringer Sereny för allra sista gången, några veckor före sin död, är han nykär, berusad och all ånger verkar bortblåst. Tvärtom skryter han med vad han åstadkommit under sitt liv: ”Jag var Hitlers arkitekt; jag var hans minister för rustning och krigsproduktion; jag avtjänade tjugo år i Spandau och jag gjorde ny karriär efter frigivningen. Inte illa, eller hur?””

  12. Jens – jag har just läst “Albert Speer och sanningen” och det du säger stämmer inte. Sereny blåser inte upp Speer till något arkitektoniskt geni för att sedan kunna skriva något slags klichéstory om Geniet och Diktatorn. Om han alls framstår som ett geni är det på ett annat område, som han inte var utbildad för och inte hade valt – att hålla igång den tyska rustningsindustrin till varje pris.

    Sereny är inte intresserad av Speers arkitektur – och det intryck hon ger (mig i alla fall) är därför att hans arkitektur inte är värd något intresse. Boken är ett försök att göra ett sammansatt porträtt av en sammansatt person – allt ska med, skuld, skam, nonchalans, humor, arrogans, mod, inkonsekvenser, små och stora livslögner.

  13. Gunnar – nu klarnar det vad du menar!

  14. Gunnar, “turboopportunistisk”. Dagens epitet, och dessvärre mitt i prick. Jag lägger det på minnet för framtida lån…

    Bengt O, Jag och otaliga andra hoppas fortfarande att du ska skriva något om EM. Efter kvartsfinalerna, kanske? Efterlängtat, hursom.

  15. (Jag vill inte vara ohövlig, Håkan, men detta blir nog min sista kommentar i kväll… därmed inte sagt att diskussionen tar slut…)

    Jag tror – “personligen”, som det heter, – att det där med Speers arkitektoniska geni eller ej är lite ovidkommande. Vidkommande och relevant är däremot det där med “allt ska med”… Det är just där jag opponerar mig: VARFÖR ska allt med…? Är verkligen sanningen om en “ond” människa (eller god, för den delen) summan av hans/hennes kvantitativt beståndsdelaktiga omständigheter? Det är en extremt krass inställning, reduktiv, och i det långa loppet intetsägande.

    Är det inte underligt att när man kör samma “allt ska med”-metod på t.ex. Gandhi får man inte heller fram en särskilt attraktiv figur. Men – och detta är väl min poäng – alla de skitna detaljerna om personen Gandhi lägger inte till ett jota till vår förståelse av hans “historiska presens”… Eller i fallet Speer, till det han faktiskt satt och gjorde där på ministeriet när han skyfflade sina tusentals östeuropeer från Kruppfabrik till läger till Kruppfabrik till läger…

    Ibland, kanske i undatagsfall, men de är i så fall viktiga undantag, finns det inte så särskilt mycket att förstå, egentligen, och jag anser att Speer är en av dem. Att göra det mer komplicerat – psykologiskt, historiskt, med alla hindsight-verktyg till hands – än det egentligen är, är att göra förståelseprocessen en otjänst. Det försenar oss och – törs jag säga det – banaliserar hela frågan.

  16. Håkan,

    “Om han alls framstår som ett geni är det på ett annat område, som han inte var utbildad för och inte hade valt – att hålla igång den tyska rustningsindustrin till varje pris.”
    Där har du så klart en poäng – om man läser boken så blir allting annorlunda och mindre stötande. Jag är kanske överkänslig, men jag tycker ändå att hon är framme med rökelsekaret titt som tätt. Framförallt vill hon väl stilisera hans moraliska (och estetiska) val till en stor gåta? Är det inte så att frågan “Hur kunde en man som han…” löper som ett slags ledmotiv genom hela boken? Och i detta “en man som han” ligger – ibland implicit, men oftare explicit – en syn på Speer som exceptionellt bildad, begåvad, förfinad, och faktiskt konstnärligt genial?
    Men, som sagt, att opportunisten är skicklig på att identifiera varifrån vinden blåser visste vi ju redan…
    Jag ska dock erkänna att min avoghet också hänger samman med GS:s stil. Hon är förnumstig på ett sätt som leder tankarna till DN kultur. Det är inte mycket som tillåts stå mellan raderna och hon kan sällan behärska behovet av att ta läsaren i handen.
    Vilket givetvis inte betyder att de läsare som ändå gillar henne skulle vara fårskallar!

  17. Vilken bra diskussion. Om en bok jag aldrig kommer att läsa. Om den inte råkar ligga och skräpa i nåns hylla när jag går förbi.
    Har aldrig gillat Sereny. Det är inget genomtänkt. Snarare något i stil med: jag gillar inte kåldolmar. Väldigt ointellektuellt och instinktivt.
    Något av Smärtans Vinprovare vidlåder henne. Eller rättare sagt: Det jag sett av intervjuer och annat.

    Min näsa föredrar Gunnars distinkton:
    “Är det inte underligt att när man kör samma “allt ska med”-metod på t.ex. Gandhi får man inte heller fram en särskilt attraktiv figur. Men – och detta är väl min poäng – alla de skitna detaljerna om personen Gandhi lägger inte till ett jota till vår förståelse av hans “historiska presens”… Eller i fallet Speer, till det han faktiskt satt och gjorde där på ministeriet när han skyfflade sina tusentals östeuropeer från Kruppfabrik till läger till Kruppfabrik till läger…”

  18. “Är det inte underligt att när man kör samma “allt ska med”-metod på t.ex. Gandhi får man inte heller fram en särskilt attraktiv figur. ”

    Det är inte det minsta underligt – och en sådan bok borde väl också skrivas (om det inte har gjorts).

    Gunnar, du har inte varit ohövlig! Ingen annan heller, tycker jag, utom Bowers då. “Smärtans vinprovare” var en bra formulering!

  19. Jens – någon förnumstighet hör jag inte hos henne, men det är bra att möta andras upplevelser av det slaget, på det sättet skärper man sin egen hörsel för förnumstiga tonfall.

    Hon fascineras av exceptionella personer – inte bara Speer, utan Casalis, fängelseprästen (tidigare fransk motståndsman) som gjorde stort intryck på henne i fängelset. Hon är inte på något sätt helig för mig, jag klickade på länken till Bowers för att jag hoppades läsa lite insiktsfull kritik av henne – liksom jag började läsa henne för att jag läste Speer och undrade hur trovärdig han egentligen var.

  20. Gah, som gjorde stort intryck på Speer i fängelset, menade jag.

  21. Som ett PS bara: En sak jag inte kände till i det Bower skriver, att Sereny skulle förnekat sin judiskhet, stämmer det verkligen? Jag menar inte att det skulle varit klandervärt eller så, var och en får väl lägga sin bakgrund till rätta hur man vill. Men om det är sant som Bower säger så skänker det ju ytterligare en problematisk dimension till problematiken…

  22. Jag tror inte det stämmer, men vill kolla det för säkerhets skull.

  23. Morning,
    Ja, det här var en bra diskussion, jag läste Serenys bok om Speer för några år sen. Som jag minns den (JCB) så var det som Håkan säger, hon utnämnde honom inte till konstnärligt geni, däremot till ett organisatoriskt sådant.
    Och jag fick ett intryck av att det stämde, eller ja, på den punkten var hon övertygande, möjligen beroende på att HAN i sin tur lyckades övertyga henne om den saken.
    Och det var väl där även jag tyckte att det ibland var svårt att bedöma bokens kvalitet/objektivitet.
    Sen tyckte jag att den var för lång, över sexhundra sidor, vill minnas att jag inte läste de sista hundra för jag kände att det blev för mycket omtugg liksom.
    Samtidigt onekligen något fascinerande med en människa som ger sig i kast med den här sortens uppgifter. Hur gå opåverkad ur dem, liksom? Djupintervjua Speer i flera år utan att på något vis ibland “förstå”? Jag hade inte klarat det, misstänker jag. Jag har svårt med enkla bloggdiskussioner med välformulerade sd-anhängare t ex. Jag fattar vad de menar, kan på enskilda punkter ge dem rätt, men avstår från att hålla på för länge eftersom jag misstänker mig själv för att liksom glida om jag håller på för mycket med dem.
    Och kanske är det den glidningen som man aldrig kommer åt i en sån här bok? Om den finns eller inte?

  24. Karin,
    Jag har inte böckerna här och hinner inte leta citat för att belägga “geni”-stämpeln“ på Speer. Men eftersom jag läste den boken först och German Trauma långt senare kan det vara så att den sistnämnda i mitt minne överskuggar den första. I German Trauma är det inget snack om att Speer ÄR 1900-talets störste konstnär, mest betydande intellektuelle, mest av nästan precis allting. (Det är bara Leni Riefenstahl som, emellanåt, når upp i samma verkshöjd.)

    Om man snabbgooglar intervjuer med GS hittar man ögonblickligen mängder med exempel på “glidningen” du talar om.

    I grew to like him,” she says. “And I’m very grateful to him. He talked to me a great deal. It’s an extraordinary thing to find a man as qualified as he who is willing to give what he did to me …”

    http://www.spikemagazine.com/0201gittasereny.php

  25. Det som står kvar i minnet efter att ha läst Serenys böcker om Stangl och Speer är en skildring av ondskans mekanik. Stangl började med att mörda förståndshandikappade och gravt handikappade av “förbarmande”. Just så arbetar ondskan, genom att klä sig i en dräkt av godhet och förbarmande. Sereny visar att Speer var med i Wansee när Himmler lade fram sin plan för “den slutliga lösningen”. Om jag minns rätt – det var längesen jag läste boken – återger hon Himmlers tal, där han mycket tydligt sade att förintelsen var något fruktansvärt, men ett nödvändigt ont för att uppnå något stort.
    Att förstå hur ondskan arbetar är verkligen inte det samma som att ursäkta den. Att göra som Bower och många med honom, framställa den ondskefulle som “monster” leder inte till något mer än kvällstidningsklyschor.
    Jag har inte läst Serenys bok om Mary Bell, men jag har hört en radiointevju med henne, där hon beskrev Bells barndom. Det har i många sammanhang nämnts att Bells mamma var prostituerad. Men det var inte bara det. Hon hade sadomasochistisk behandling som specialitet och som en extra finess fick den oskyldiga lilla flickan Mary vara med och titta på. Det skulle ge extra upphetsning. I mamma Bells “behandling” av sina kunder ingick strupgrepp. Och den första pojken som Mary mördade ströp hon så elegant att ingen misstänkte mord. Det kan inte kallas en ursäkt att skildra detta, men däremot en förståelse för hur en liten flicka kunde göra som hon gjorde.
    När det gäller Bowers uppgifter om att Sereny envist förnekade sin judiska bakgrund har vi bara – såvitt jag kan finna – Bowers ord på att hon hade en judisk bakgrund. Kanske var hon uppfostrad som katolik, men hade en judisk farmor eller mormor, farfar eller farmor. Det gjorde henne inte till judinna, men däremot till ett offer för den antisemitism Bower skildrar. Alltså kanske både Sereny och Bower har rätt.
    Många kritiserade Sereny för att hon betalat Mary Bell för intervjuerna. Sereny förklarade det själv med att hon tillbringade ett halvår med att intervjua henne. Något skulle Mary leva av under tiden och Sereny säger i radiointervjun att hon aldrig skulle kunna tänka sig att själv behålla alla pengarna för boken, utan att dela med sig till den som gjorde det möjligt för henne att skriva den. Sett ur det perspektivet är det alltså inte en mördare som tjänar pengar på sitt mord i efterhand, utan en författare som delar med sig av sitt gage till den viktigaste uppgiftslämnaren. Är det så fel egentligen?

  26. Jag vet inte om detta är värt att älta nåt mer, men Bower påstår ju att Sereny och hans egen mor båda blev utslängda från den där skolan, med datum och allt:

    “The truth is that on the morning of March 16, 1938 — alongside my own mother — she had been physically kicked out of Reinhardt’s school by fellow students wearing swastika armbands.”

  27. “Som ett PS bara: En sak jag inte kände till i det Bower skriver, att Sereny skulle förnekat sin judiskhet, stämmer det verkligen?”

    Nu har jag kollat upp det och jag har inte hittat något belägg för att Gitta Sereny skulle vara judinna. I “Tyskt trauma” beskriver hon sin familj som protestantisk, och samma sak sägs i den här artikeln i The Telegraph, som är en aning kritisk till hennes journalistik, men betydligt mer påläst än Bowers

    http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/9339865/Gitta-Sereny.html#

  28. Jens – finns det du skrev om “Tyskt trauma” att läsa på nätet någonstans?

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004