Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

EU och freden II

Categories: Uncategorized
Monday, Oct 15, 2012

Bara några allmäna reflektioner, som avslutning, inte som debattinlägg, egentligen…

Varför föll det sig egentligen så naturligt är tänka på just den övernationella unionen som en lösning på det blodiga historiska problemet Europa? Varifrån hämtade man receptet, så att säga? För om man tittar på de två närmast till hands liggande exemplen i modern tid – USA och Sovjet – så inger de ju inte precis förtröstan…

Freden? Trots politisk, finansiell och (västerut växande) territoriell union drabbades USA av ett blodigt inbördeskrig som fortfarande lämnar djupa sår efter sig. Demokratin? Ja, rösträtten har ju sällan eller aldrig varit hundraprocentigt garanterad i USA, inte ens idag med alla de vidriga manipulationer som äger rum för att frånta särskilt svarta, demokratiskt lutande röstare möjligheten att ens bli insläppta i vallokalerna i november; eller med en Supreme Court som helt enkelt skänker segern till valets förlorare (Bush d.y.).

Sovjetunionen, i sin tur, behöver man väl inte ens resonera särskilt mycket om: en stålglansig polityr av union baserad på våld, förtryck och lögn. Men i fallet USA: det är självklart, om de amerikanska staterna hade varit oberoende nationer skulle så klart inbördeskriget näppeligen kunnat inträffa. Vad hade själva unionen allmänt för materiell och avgörande roll i USA:s eventuella framgångar och motgångar som nation?

Gör tankeexperimentet “Hur skulle Europa idag sett ut utan EU?” Vi kan lämna de flesta kontrafaktiska detaljerna därhän, utom att säga att i den givna historiska situationen måste man låta NATO och öst-västkonflikten (även kontrafaktiskt!) existera, samt att Västtyskland genom Marshallhjälp och annat snart kom på fötter igen.

Men inget EU, alltså… Skulle vi fått en kontinent sönderriven av konflikt och oroligheter, kanske t.o.m. krig, av demokratiska underskott och begränsad frihet, och en europeisk ekonomi som stapplar från depression till handelskrig till kris och tillbaka igen…? Det finns så klart många anledningar att tro det. Men också en del anledningar att inte tro det.

Jag har fortfarande tillräckligt mycket av historiematerialist kvar i mig (eller också har jag förläst mig på Arnold Ljungdal på sistone…) för att i alla fall nära tanken att Europa skulle sett mer eller mindre likadant ut idag. Efterkrigskapitalismens logik – kolonialismens övergång i nykolonialism; konkurrensen om råvaror och hela tredjevärldenproblemet; finanskapitalets ökade dominans, ofta på bekostnad av industrikapitalet; etc etc. – skulle helt enkelt dikterat en näranog identisk historisk utgång.

Bland mycket annat skulle det då inneburit att europeiska krig inte längre längre var nödvändiga, t.o.m. kontraproduktiva, beroende på att de kapitalistiska ekonomierna bara kunde maximeras om de grundade sig på inomeuropeisk fred och liberal demokrati, medan man plundrade resten av världen på olja, bauxit och dadlar. Much like today, in other words

Jag vet inte. Ingen vet. Men jag hissar denna kontrafaktiska vimpel – och ser om någon vimplar.

Till slut kanske det förvånar en del läsare att få reda på att jag faktiskt är anhängare av EU. Inte av principiella skäl, inte heller av idealistiska, utan helt enkelt av krasst politiska anledningar. EU har blivit en mer eller mindre effektiv garant för rättvisa, hälsa och säkerhet i arbetsliv och arbetsmiljöer; en ganska effektiv spärr mot konstigheter och farligheter i mat och läkemedel; och en förhållandevis principfast juridisk motkraft mot monopoltendenser och civilrättsliga hot från bolag som Google och Microsoft, etc etc.

Det vill säga, jag är anhängare av EU när det passar mig som vänster-om-mitten-varelse, och kritisk när det passar mig som samma sak. Eller med andra ord, jag lånar lyxhorans affärsidé: easy but not cheap.

5 Responses to “EU och freden II”

  1. Ett bra slutinlägg (?). Jag hade kunnat skriva ett helt annat, inte lika fint som ditt, och med en helt annan vinkel. Men med kontrafaktiska diskussioner kommer man inte långt. Jag drar den slutsatsen att du är mycket mera optimistisk än jag och det gläder mig givetvis. Det vore fint om du har rätt. Men jag tror för min del att “den övernationella unionen” behövs.

    Jag är inte det minsta förvånad över din slutsats. Jag tror att alla, även de värsta nationalister och motståndare skulle komma till samma resultat om man på allvar sätter sig in i vad som verkligen åstadkommits genom EU.

    Och som fortskrider varje dag, “La nave va

    Det var en fin diskussion i alla fall. Tack.

  2. Jag tror som du att med det kontrafaktiska kommer man inte särskilt långt, men däremot kanske lite högre än vanligt, om så bara för en kort stund. Som ett överraskningsmoment, ett plötsligt steg tillbaka för att få överblick.

  3. Det är dessutom en tanke väl värd att begrunda att EU-projektet i dina ögon är grundat i historisk pessimism.

  4. Kan i och för sig tänka mig en del avgörande fördelar USA hade av att vara en union under sina första hundra år: det blev förmodligen lättare att ta emot vågorna av emigration från Europa när man kunde öppna upp västerut på ett enat sätt, inte som ett gäng konkurrerande stater/nationer. Hade t ex Homestead Act eler köpet av Louisana från Frankrikevarit tänkbara för ett New York State, Carolina eller Indiana som agerade på egen hand? Jordlagen och tillgången på gratis, orört land fungerade som en magnet inte bara för Karl-Oskar utan för miljoner andra immigrantfamiljer.

    Krigen mot indianerna hade väl också blivit betydligt längre och besvärligare – och i slutändan betydde ju unionen att USA etablerade en geopolitisk dominans i Nordamerika som redan runt 1870 hade gjort det närmast otänkbart för England eller Mexico att på allvar överväga ett landkrig mot jänkarna.

    Men bra analys av förutsättningarna för EEC/EU:s roll i historien annars, Gunnar. Och att de europeiska arméerna och flottorna idag är en bråkdel av vad de var mot slutet av 30-talet är ju inte i första hand EU:s förtjänst.

  5. Ja, det där om USA var nog att gå ett kontrafaktiskt steg för långt, det blir bara löjligt och rörigt om man ska tänka tanken ut. Vad jag var ute efter var väl hur man ev. skulle kunna härleda historiska företeelser (slaveriet, inbördeskriget, osv) DIREKT till det faktum att USA var och är en union, dvs. i vilka lägen unionen-som-sådan hade en fruktbar eller hämmande funktion för landets utveckling.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004