Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

En veklagan

Monday, Feb 18, 2013

Den finns i den brittiska mediavärlden en väletablerad, och väl utbredd, kultur av professionalism som bl.a. yttrar sig på det viset att man alltid svarar på tilltal.

Om jag som journalist och skribent tar kontakt med en medieorganisation i vilket syfte det än må vara – i allt från program- eller artikelidéer, till en enkel förfrågan om mer information om något specifikt – så får man utan undantag svar inom en vecka, oftast inom 48 timmar. Jag ska ge några exempel från enbart de senaste tolv månaderna.

* I en teveserie om historia förmedlades en uppgift jag aldrig hört talas om förut. Jag mailade producenten, som omedelbart mailade tillbaka och sa att han vidarebefordrat mitt mail till researchteamet. Jag hörde inget mer på ytterligare fem dagar, när då producenten själv mailar mig och undrar om jag fått svar på min fråga. När jag svarade nej kickade han upp en storm och jag fick mitt svar följande dag.

* Jag mailade till BBC:s radioarkiv och undrade hur jag kunde komma över en inspelning av ett gammalt program jag gjorde en gång: formulär att fylla i, avgifter, rättighetsstrul? Ingetdera. Jag fick en cd med programmet två dagar senare, no questions asked.

* En artikel på Guardians Commentsidor nyligen gjorde mig ganska förbryllad, bl.a. eftersom den verkade innehålla ett par-tre ganska flagranta breaches of privacy, ett omstritt ämne i det här landet (som vi vet: se McKennitt v Ash-kategorin härbredvid…). Jag mailade redaktören i fråga, och fick ett uttömmande svar 48 timmar senare – i vilket hon först ursäktade sig för det fördröjda svaret…!

* Ronald Dworkin-historien (se Pressylta 15/2/13). På en lördag kväll mailade jag The G:s obitredaktion för att få kontakt med artikelförfattaren Godfrey Hodgson. Jag fick meddelande från obits vid lunchtid söndag att de vidarebefordrat. Jag fick mail från Hodgson tre timmar senare.

* Vid två tillfällen har jag erbjudit artiklar till två olika tidskrifter, och det blev nej tack båda gångerna: den ena för att deras advokater inte ville släppa igenom den, den andra för att ämnet blivit något överspelat. Båda gångerna fick jag inom några dagar telefonsamtal som svar på mina ursprungliga mail, med ett par roliga och konstruktiva samtal som följd.

Ingen av de ovanstående hade behövt ens svara mina mail, om de inte velat, och jag hade egentligen inte blivit särskilt förvånad om jag bemötts med tystnad.

Men det här landets mediekultur ser det, inte bara som en professionell hederssak att ställa upp och hjälpa till med vad man kan, så fort man rimligtvis kan – utan det vilar också på rent egenintresse, i så måtto att man själv flera gånger säkert behövt (och kommer att behöva) journalistisk hjälp av det här slaget. Det blir en professionell nödvändighet att hålla det ömsesidiga samspelet flytande.

I Sverige existerar helt enkelt inte den professionella kulturen. Jag talar nu av över trettio års erfarenhet, och det kan mycket väl hända att min situation är något speciell, vad gäller det fysiska avståndet jag alltid haft till den svenska medievärlden. I så fall vore det intressant att höra andra erfarenheter.

I princip gäller för mig erfarenheten att man enbart kan räkna med prompt svar – om det kommer ett svar överhuvudtaget – om man redan känner personen i fråga. The rest is silence. Och, nej, jag tänker inte ge exempel. Det här är människor och institutioner jag möjligtvis, förhoppningsvis, kommer att samarbeta med i framtiden. I’m not a fool, fool...

Men väsensskillnaden är gastkramande. Det svajar en skylt på ytterdörren till svenska media: “Stör ej!” Och det är kanske där man ska leta efter ett av många skäl till att det finns så mycket okvalificerat skit i svenska media. Man är inte öppen för samspelet, inte intresserad av yttervärlden. Det brukar kallas “institutionell stasis” och det är vid såna tillfällen styrelsen brukar dra in gäng som McKinsey för att sparka folk i ballarna och säga till dom att uppföra sig.

Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.

Om man förlorar den kontraktsbundna kontakten med yttervärlden förlorar man ofta också alla anspråk på samtidighet, på de ständigt omformulerade kritiska positionerna, på att känna till och kunna, allt utanför gränserna… En institution klarar definitionsmässigt inte av att vara antiinstitutionell. What the fuck’s the mystery?

The mystery sitter på välbetalda poster i styrelsen, och de sitter i bekväma stolar på redaktionerna. Det är bedrövligt. Bedrövligt förutsägbart.

7 Responses to “En veklagan”

  1. TOTAL agreement för en gångs skull:
    På detta bl.a. : “Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.”

    I Stockholm – du vet, din älsklingsby – är det väl legio att de man hänger på krogen med, ens barn i första äktenskapet, twitterflirten, samt en polare från Årsta har första tjing på ev. avlidnas stolar.
    Lite synd på de eventuella Allan Fagerströmar och Marianne Höökar som inte ligger rätt till, i dubbel mening. Själv skriver jag som bekant (?) bättre om konst en mången tvålfager konstmässare. Jag tror ordet Frilans väckt så mycket gammal inavlad svensk avund att de blivit utrotningshotade. Fast Håkan Lindgren finns ju. Själv är du – om rättvisa funnes – given Britt-korre, men det har jag sagt förr!

  2. Mina två cent: mindre och medelstora tidningsredaktioner är betydligt bättre – och snabbare – på att svara än den största dagstiDNingen.

    Och akademiker är alltid hjälpsamma – oavsett vad jag behövt fråga om, från Bayes teorem till bakteriers ämnesomsättning, har jag alltid fått svar.

  3. Ja, akademiker har jag också bra erfarenheter av… och du har nog rätt mindre och medelstora redaktioner… Sala Allehanda, kanske?

  4. Akademiker – stämmer bra! Dels har de väl ett djupare intresse för ämnet ifråga, dels kanske en del rent av tycker det är kul att någon intresserar sig.

    Sen är det väl en fråga om en utveckling här. Jag började blogga 2002. I början fick jag ofta svar även från välkända journalister och författare, det kunde rent av utveckla sig till en diskussion. Men med tiden blev det allt svårare. Vi såg ju också t.ex. på Newsmill att artikelförfattarna praktiskt taget aldrig deltog i kommentarsdiskussionen. (Kanske var detta också en delorsak till att kommentarerna spårade ur och till slut togs bort.)

    Nu är vi ju så fina i kanten här att vi inte nämner några namn men jag vill bara berätta att jag faktiskt fick mailsvar på en fråga från en av de mest kända kulturcheferna häromdagen. Men det rörde Gunnar Hedlunds alkoholvanor så hon tyckte kanske att det var litet kul att skriva om.

    Sen -om ni ursäktar en personlig kommentar- vet jag inte hur pass representativa ni tre som yttrat er är eftersom ni alla är välrenommerade skribenter och nästan “kändisar.” Men om man heter Karlsson…

  5. Min erfarenhet, likt Gunnar från både Storbrittannien och Sverige, är att i det förstnämnda landet finns verkligen en svarkultur, om man kan kalla det så. Men från Sverige är min erfarenhet den omvända. Från de stora tidningarna får jag alltid artiga svar – givetvis alltför ofta med ett nej tack om en text, men i varje fall ett svar. Från de mindre tidningarna händer det ofta att redaktörer som jag personligen känner sen flera decennier inte bryr sig om att svara. Uppenbart tycker det att jag själv förstår att inget svar är ett nej.

  6. Sedan lite drygt tio år skriver jag då och då om något “kulturaktigt” i olika tidningar/tidskrifter i Sverige/Finland. Dessförinnan blev jag vid min läst (undervisning om tyskspråkig litteratur mm). Nå, nu ska jag inte hamna i något annat, veniamo al dunque! I början – alltså under de första åren av det här årtusendet – fick jag oftast helt acceptabla och ibland intressanta svar på frågor/förslag och vad det nu var. Men det viktiga här är ATT man svarade och att det verkade ingå i ett slags självklar ryggmärgsartighet att svara på post. Nu svarar nästan aldrig någon längre. Utom i Finland (Svenskfinland – det finska Finland vet jag inte hur det är med när det gäller detta), fast inte alltid…

  7. Jag läser om det här inlägget eftersom du nyligen länkade till det och kan bara instämma vad gäller svenska förhållanden. Professionalismen i UK låter som en dröm.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004