Margaret Thatcher 1925-2013
Categories: Brittiskt allmäntMonday, Apr 8, 2013
Jag såg, och hörde, Margaret Thatcher bara en gång i levande livet, men det var ett desto mer bisarrt ögonblick. Jag råkade sitta cirka tio meter från henne under minneshögtiden för Olof Palme i Westminster Abbey den 20 mars 1986, när hon läste de vackra raderna ur Ecclesiasticus: ‘Let us now praise famous men / and our fathers in their generations…’.
Det var som att höra en slåttermaskin spela harpa.
Kritiken – för att nu inte välja något starkare ord – mot Thatcher visade ofta tydliga drag av klasshögfärd, och det var inte sällan just hennes röst som gav bränsle åt den där speciella nedlåtenheten.
Man hörde henne först i de svart-vita TV-intervjuerna från femtio- och sextiotalen, när hon talade med en slags vokal motsvarighet till hattarna hon brukade ha på sig på den tiden: mycket spets och tyll, men samtidigt lite osäker på sin position. Hon hade omsorgsfullt konstruerat en medelklassengelska som i respektabilitetens namn gjorde ‘a’ till ‘e’ så att ord som “palace” blev “pelless” och “malice” blev “melless”.
Strax efter att hon blivit premiärminister 1979 gick hon klokt nog med på att engagera en röstcoach, som fick henne att böja tillbaka vokalerna i någorlunda naturlig position igen, och framför allt att sänka rösten från gnällig sopran till en mer auktoritativ mezzo. Och det fungerade för det mesta, även om snobbarna fortfarande kunde höra de meritokratiska inflektionerna.
Men ännu ett röststadium skulle komma, det var efter palatskuppen mot henne i november 1990. Hennes stämma började nu mer och mer anta bitterhetens, demensens och framför allt whiskyns nyanser. Hon var på örat praktiskt taget varenda dag under åren därefter, och det hördes.
Till slut kungjordes att en “halsåkomma” tvingat henne att sluta tala offentligt: inga fler intervjuer i etermedia, inga fler lukrativa föredrag för handelskammaren i Milwaukee. Så följde en serie smärre slaganfall, och även om hon mellan skål och vägg kunde ställa till med verbala fanstyg för både meningsfränder och motståndare, så förblev hennes offentliga persona stum livet ut.
Jag hör inte till dem som sörjer henne. Skadorna hon åsamkade det samhälle jag valt att leva i de senaste fyrtio åren är alldeles för stora och djupgående. Thatcher regerade över ett småaktigt, aggressivt, brackigt, korrupt och främlingsfientligt samhälle. Falklandskriget 1982 blev på sätt och vis definierande: det tycktes som om landet befann sig i ett slags permanent krigföring, på flera fronter samtidigt, mot externa fiender såväl som interna.
Det mest brutala kriget förde Thatcher, inte mot fattigdomen, utan mot de fattiga. Jag blev själv vittne till det, under andra hälften av hennes regeringstid, när jag satt som styrelseledamot i en lågstadieskola i en särskilt “underprivilegierad” del av Londons innerstad.
Ett exempel får räcka. Proportionen barn som får gratislunch resp. barn som betalar för den är en klassisk måttstock på allmän social deprivation i skolans närområde. På min skola gick den från 40/60 till 60/40 på tre år, från 1986 till 1989. Och sådant var regel snarare än undantag i centrala storstäder.
Under Thatcheråren ökade inkomstklyftan mellan den rikaste femtedelen britter och den fattigaste femtedelen med hela sextio procent, den överlägset mest dramatiska ökningen sedan statistik överhuvud taget började föras. Det är ett bittert arv. Thatchers nerskärningar i välfärden skapade en social och psykologisk misär bland låginkomsttagare som det brittiska samhället i stort fortfarande betalar ett högt pris för, i en hel klunga av sociala problem: allmänhälsa, ungdomsbrottslighet, drogmissbruk, tonårsgraviditet, utanförskap.
Resultatet – “the gain for the pain”, som det hette – skulle bli den vitala, strömlinjeformade och självreglerande marknadsekonomi som det stått om i annonsen. I själva verket blev det en permanent instabil bubbelekonomi som till slut sprack under John Major (att den inte sprack tidigare berodde inte minst på att Thatcher kunde pumpa in skatteintäkterna från Nordsjöoljan för att hålla den på rätt köl) och den har som bekant dödförklarats i de alltjämt rykande ruinerna av den avreglerade kasinokapitalismen.
Det kan vara värt att dröja vid det ”mirakel” Thatcher ofta sägs ha åstadkommit i den brittiska ekonomin. Att kalla det en ”bubbelekonomi” har sitt fog i det faktum att många ekonomiska indikatorer visserligen pekade på full-fart-framåt under ett specifikt skede av åttiotalets ’ Lawson Boom’ – lägsta möjliga skattesatser, yrselframkallande huspriser, en explosiv ökning av kreditkortsskulder (”the democratisation of debt,” som det kallats), pundet på vansinnesnivåer, och naturligtvis dubbelsiffrig inflation i både början och slutet av hennes tid vid makten.
Men tillväxten, den kapitalistiska ekonomins muskulatur, förtvinade. Margaret Thatchers åttiotal kunde uppvisa den lägsta tillväxtnivån sedan andra världskriget. Ja, den kunde inte ens mäta sig med de så föraktade konsensusåren som föregick henne.
Det paradoxala är i själva verket att den brittiska ekonomin äntligen kunde komma på fötter igen när Thatcher ”slutade vara Thatcher”, när hon lättade på Keith Josephs strypgrepp om pengatillflödet och kämpade ner pundet till mer sansade nivåer, allt under intryck av hennes nya ekonomiska rådgivare, Sir Alan Walters.
Minst lika hög prioritet fick Thatchers krig mot “socialismen”, vilket i hennes okomplicerade föreställningsvärld var synonymt med industriproletariatet (en koppling som inte ens Friedrich Engels fann särskilt övertygande). Stora delar av landets manufakturindustri och infrastruktur lades följaktligen i spillror, i en kombination av militant ekonomisk kortsiktighet och en lika militant klasspolitisk långtidsplanering.
Men Thatcher visste från början att den huvudsakliga bataljen i det här kriget skulle stå mot “den inre fienden”, fackföreningsrörelsen. Det avgörande slaget vann hon i början av 1985, när de strejkande kolgruvarbetarna i allt större grupper började gå tillbaka till jobben varje måndag. Och det gjorde inte saken mindre tragisk att Thatcher gick segrande ur striden mycket på grund av att gruvfackets ledare, pajasmarxisten Arthur Scargill, marscherade rakt in i fällan hon från början riggat upp åt honom.
Gruvkonflikten gav också upphov till en av de mest pregnanta episoderna under Thatchers tid vid makten. Det var när den åldrade Harold Macmillan blev hjälpt till fötterna i överhuset och med tårar i ögonen – ungefär lika proportioner sentimentalitet och starr – höll ett tal om kolgruvarbetarna som några av “de finaste, modigaste och mest patriotiska” människorna han någonsin mött, och med vilka han “haft äran att slåss sida vid sida i två världskrig”.
Det var en skarp, patricisk tillrättavisning, lika mycket som det var en historielektion. Men det var förstås också vatten på en gås. Thatcher gjorde det trots allt till en principfråga att en gång för alla desavouera den gamla toryhierarkin, med all dess klasshögfärd och kristallklara accenter, dess lediga naturlighet i umgänget med proletärer, dess nedärvda övertygelse att politisk noblesse också för med sig ett mått av social – och socialpolitisk – oblige.
Ett av Thatchers mest framgångsrika krig var mot den etablerade politiska diskursen. Hon lyckades på en gång både brutalisera och infantilisera det offentliga samtalet. Omtanke om dialyspatienter och ensamstående mammor var “blödigt tjafs”. Poängen med liknelsen om den goda samariten – så predikade hon en gång för de skotska presbyterianerna, av alla människor – var inte att samariten var godhjärtad, utan att han var rik nog att ha råd att vara godhjärtad.
Denna Thatchers militanta, för att inte säga skadeglada, anti-intellektualism gjorde förstås hennes motståndare på vänsterkanten fullkomligt apoplektiska. Man fick aldrig något grepp om vad som borde varit hennes “ideologi”, för “thatcherismen” var mestadels bara en serie defensiva instinkter adlade till principer, som i sin tur nästan alltid började på “egen-” och “själv-“: självtillit, egendom, self-made.
Trots att det skrivits hyllmeter om Margaret Thatcher och hennes tid vid makten – mycket av det skarpt och inträngande – så är det inte alldeles lätt att komma underfund med vad det var som egentligen drev henne. Vad var det var meningen att alla dessa krig skulle åstadkomma?
Thatchers politiska vision var mycket mer svårgripbar – och mer historielös – än hos någon annan konservativ premiärminister i modern tid. Där fanns lite eller inget kvar av Churchills och Edens senil-imperialism (Falklandskriget handlade förstås inte om imperiet, snarare om frånvaron av imperiet). Macmillans, Douglas-Homes och Edward Heaths “one-nation toryism” var henne helt väsensfrämmande. Likadant var hon alldeles för osentimental, för att inte säga anti-nostalgisk, för att acceptera John Majors vision (lånad av George Orwell) av ett England där man för evigt dricker ljummet öl och där gamla fröknar alltid cyklar till ottesången i gryningsdiset.
Som så ofta är fallet med brittiska patrioter på högerkanten tycks Thatchers politiska vision i alla fall ha innefattat en genomgripande amerikanisering av samhället, specifikt med utgångspunkt i det flaggkonservativa Amerika. En stark militär- och ordningsmakt. Ett aggressivt entreprenörskap. Kristet, men inte så det stör. En aversion mot liberal samvetsbrottning, liksom en osentimental syn på medborgarrättsliga frågor.
Och, naturligtvis, extrem individualism.
-“Det finns inget sådant som ‘samhälle'”, sa hon ju vid ett berömt tillfälle. Och det hade säkert blivit sant om hon fått lov att härja i några år till.
Men “samhället”, inte minst den avsevärda majoritet britter som aldrig röstade på henne, fortsatte hanka sig fram och undrade när det moderna i “moderniseringen” och det effektiva i “effektiviseringen” skulle nå fram till dem. Många undrar det än idag.
April 8th, 2013 at 2:31 pm
Underbart bra skrivet, Gunnar. Skicka, skicka!!
Arena, Tiden,. DN, ETC – whatever. Bör tryckas!
April 8th, 2013 at 2:35 pm
Tack, Gabrielle! En något kortare version låg och samlade damm på Expressens kulturredaktion och hövligheten bad mig fråga i morse om de fortfarande ville ha den, men de ville de inte. Och jag tycker faktiskt den passar bättre på bloggen, nu när jag ser den!
April 8th, 2013 at 2:43 pm
Men snälla, do yourself good,
ta en tidskrift bland de bättre.
Jag låter också alltför mkt ligga på blogg som gott kunde publiceras. Men den här har ju dagsaktualitet. GP?
April 8th, 2013 at 3:28 pm
[…] av dess konsekvenser för samhällets breda lager men kollegan Gunnar Pettersson i London har på sin blogg publicerat en mycket välskriven resumé utifrån ett personligt och välinformerat perspektiv. […]
April 8th, 2013 at 3:55 pm
Vansinnigt bra text!
April 8th, 2013 at 3:57 pm
Mycket bra. Skönt att slippa “nil nisi bono” tjafset som nu kommer från håll som borde veta bättre. DN:s artiklar idag är i stort sett pinsamma speciellt från en dam som kallar sig “historiker”.
Reagan och Thatcher tar pride of place i 1900-talets “Hall of Shame.” Reagan visste väl inte vad han gjorde men Thatcher var helt målmedveten. Desto värre.
April 8th, 2013 at 4:56 pm
Ja Bengt; intressant med en historiker som prisar Thatcher enbart i negativa termer; hon lyckades förstöra välfärdssamhället, hon bröt med facket, etc. Men så gjorde hon ju också något alldeles storartat: Hon återgav “imperiet dess rättmätiga plats”.
Märklig historieskrivning; man tänker Falklandskrigets meningslöshet och får en storvulen klyscha i halsen.
April 8th, 2013 at 6:18 pm
Nu även på SVT:s debattblogg (rubrik och ingress ej mina…) http://debatt.svt.se/2013/04/08/thatchers-krig-mot-underklassen-slog-sonder-storbritannien/
April 8th, 2013 at 7:27 pm
Niall Ferguson, också historiker, deklarerade nyligen att USA, trots alla kriser, idag hade en komparativ fördel gentemot Europa eftersom de misslyckade har sämre hälsotillstånd i staterna, därmed dör snabbare och inte tar sig igenom en lång ålderdom på samhällets bekostnad. Not mincing his words, no? Det känns som en mycket thatcheristisk synvinkel.
April 8th, 2013 at 8:07 pm
Vilken lysande text! Jag har spritt den vidare.
Och WTF Toby Young? För mig är Toby Young författaren till “How to lose friends and alienate people”, men han verkar ha förlorat allt som gjorde den boken värd att läsa. “… if it hadn’t been for Thatcher, these same Left-wing gadflies might well be rotting in a Soviet prison camp somewhere east of the Urals” är hans kommentar till Thatchers död.
http://blogs.telegraph.co.uk/news/tobyyoung/100210963/the-trendy-left-wing-gadflies-celebrating-margaret-thatchers-death-would-probably-be-rotting-in-the-gulag-if-it-wasnt-for-the-iron-lady/
April 8th, 2013 at 8:26 pm
Ja, jag såg, tack för det, Håkan!
Toby Young is a blatant spasticated div. No mistake.
April 9th, 2013 at 3:19 am
Ett något udda endorsement från den tjej som en gång utlovade att “jag ska se till att Toby Young inte kan stanna kvar i England” – men “How to Lose Friends” är och förblir bättre än någonting hon själv skrev:
http://www.margaretthatcher.org/document/110576
April 9th, 2013 at 4:59 am
Och Julie Burchill med! Jag har gillat att läsa hennes kolumner vare sig jag hållit med eller inte, men den här gången … Fast om man hyllar “styrka” utan att tänka igenom vad man menar med styrka är det väl bara naturligt att hylla Thatcher.
Och det är snyggt att se att Julie och Toby kan vara överens om nåt.
April 9th, 2013 at 9:33 am
…bra, gunnar… framför allt det där med språkets anpassning till den “sociala situationen” s a s…
April 9th, 2013 at 9:34 am
@Gunnar: Har du orkat läsa de 70 kommentarerna? Vore kul med en sammanfattning. Jag gav upp när jag kom till “odemokrat”, “näthat” och “anti-feminism”.
Men ni som begriper er på sådant: var Thatcher verkligen “feminist”?
Måste man nu säga något positivt om Thatcher bara för att hon är död kan man väl på något sätt beundra hennes envishet, viljestyrka och oräddhet – egenskaper som man förgäves får leta efter hos någon nutida politiker. Det är väl detta som i dagarna förlett även observatörer som inte gillar hennes politik. Den starke mannen eller kvinnan som går sin egen väg har en farlig attraktionskraft i vår tid där politikerna i stort sett är Waschlappen och Schlappschwänze
April 9th, 2013 at 9:45 am
Tack för det, Bo!
Bengt, nej, jag har inte heller orkat mig ta igenom dem… Huruvida Thatcher kunde kallas feminist är jag inte mannen att avgöra (om jag får uttrycka det så…). Jag är inte ens säker på hur relevant frågan är: om svaret bleve “ja”, hur skulle det förändra vår syn på henne? Eller på feminismen? Hm , jag lämnar frågan öppen…
April 9th, 2013 at 10:40 am
Gunnar, Bra svarat men jag ser hur även du besvärat vrider dig på denna obehagliga krok.
Anledningen till att jag ställde frågan var att “vi” som är kritiska och avvisande till Thatchers politik och i viss mån till hennes personlighet i kommentarer och annat blir kallade “anti-feminister” eller, litet mera spirituellt, “slimeballs” som alltid hatar “a strong woman.”
Jag har ingenting emot invektiven men undrar om Thatcher verkligen gjorde någonting för “feminismen” i sin politik? Kämpade hon för kvinnors rättigheter och mot de orättvisor och den diskriminering som kvinnor utsätts för i samhället? Främjade hon kvinnor i politik, förvaltning och näringsliv?
Kanske var det så, jag vet inte.
April 9th, 2013 at 11:51 am
Nej, det gjorde hon definitivt inte! Snarast tvärtom, i hur hon medverkade till att demonisera “den ensamstående mamman på socialbidrag”, som ju blev en emblematisk figur under thatcheråren.
Det enda sättet man skulle kunna tänka sig henne som feminist vore ju i den gravt förenklade och, uppriktigt sagt, “slightly patronising” meningen att hon helt enkelt var en kvinna som kom till makten.
Själv är jag nog böjd att hålla med henne själv, som hon upprepade gånger sa: i politiskt perspektiv var hennes kön helt ovidkommande.
April 9th, 2013 at 12:20 pm
Bengt O,under Thatchers år som PM så utnämnde hon totalt en kvinna till “the Cabinet”. Varannan damernas var inte en av hennes principer i alla fall.
April 9th, 2013 at 7:59 pm
Thatcher feminist för att hon tog sig igenom ett glastak och täppte igen hålet efter sig? Låter som sedvanligt trams från MRA-håll…
April 10th, 2013 at 10:54 am
Läste just om Nadine Dorries på Wikipedia och tänkte ungefär: OMG, stopp – den här damen är ett skämt! Men om något är det kanske den sortens kvinnliga politiker som fick draghjälp av Mrs T. – i alla fall på hemmaplan.
April 10th, 2013 at 11:13 am
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2013/apr/09/margaret-thatcher-no-feminist
April 10th, 2013 at 1:39 pm
Kanske också typiskt att något av det bästa som hittills skrivits om henne i brittisk press kommer från en f.d. knarkare och sporadiskt rolig komiker, Russell Brand: http://www.guardian.co.uk/politics/2013/apr/09/russell-brand-margaret-thatcher
April 10th, 2013 at 2:02 pm
Hej Gunnar
Jeg har oversat din artikel til dansk … håber at det er i orden?
Artiklen er din og du kan bruge oversættelsen som du vil, jeg betragter den oversættelse som “din”
https://www.facebook.com/notes/esben-maal%C3%B8e/gunnar-petterson-margaret-thatcher-1925-2013/10151516447343631?comment_id=25664528&offset=0&total_comments=3¬if_t=note_comment
Vh
Esben
April 10th, 2013 at 2:07 pm
Esben – mange tak! Det er helt i orden! Jag är både glatt överraskad och inte så lite rörd. Jag bjuder på en sup nästa gång jag är i Danmark! Tack igen!
April 10th, 2013 at 3:16 pm
sup sup super! 🙂
April 10th, 2013 at 7:16 pm
Minnesvärt citat av Maggie, tydligen yttrat till en av hennes partibröder och vidarefört av honom i parlamentet idag:
“Politics at its purest is philosophy in action.”
Det låter som Ayn Rand, om det nu inte är en originalaforism av Thatcher.
April 11th, 2013 at 3:15 pm
Tack för en vibrerande bra text. Frågan om Thatcher o feminismen försökte jag säga något om i en understreckare i SvD igår (10/4).
April 11th, 2013 at 5:53 pm
Tack, Gunnela! Jag ska läsa din understreckare med intresse!