Donald Sassoons runa över Giulio Andreotti är balanserad, tankeväckande och läsvärd.

Italiensk efterkrigshistoria, som Andreotti tycks personifiera, är ett fängslande, ibland skräckinjagande, politiskt kapitel. Och vad som sammanfattar det så väl som något annat är vad Sassoon skriver: “Andreotti’s personality and, above all, his innermost political convictions, remained shrouded in mystery.” Och han fortsätter lite senare:

For some, politics is the art of bold decisions, striving forward, changing the landscape and making a difference. But for Andreotti, politics was about caution and prudence. It was the art of managing human affairs in an imperfect world. People were fallible and corrupt, flawed and sinful, and one had to accept them as they were. They might be changed by divine intervention, but not by human intercession.

Vilket bl.a. förklarar Andreottis ambivalenta (för att nu vara artig) inställning till mafian under åren. Och det ger kanske också en antydan om mekanismerna bakom hans näranog magiska förmåga att lyckas vara frånvarande vid exakt rätt tidpunkt.

Åren mellan 1968 och 1972 – studentrevolten, extremismens återkomst, den första terrorvågen – “missade” han genom att inte sitta i regeringsställning, “by luck or by cunning”… Han “överlevde” krisen som följde på Aldo Moros död 1978, men gjorde sig återigen frånvarande mellan 1979 och 1983, under vilket han formade alliansen med Craxi som totalt sköt i sank allt Moroinspirerat hopp om en historisk kompromiss med kommunisterna.

Om italiensk politik är ett stormigt hav så var Giulio Andreotti skickligast av alla på att segla så dikt bidevind det överhuvud taget gick. Durken må ha varit full med vatten, seglen fladdrande trasiga och sikten obefintlig, men fan om han inte alltid gled först över mållinjen.