Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Andreotti, en politiker utan övertygelser

Categories: Uncategorized
Tuesday, May 7, 2013

Donald Sassoons runa över Giulio Andreotti är balanserad, tankeväckande och läsvärd.

Italiensk efterkrigshistoria, som Andreotti tycks personifiera, är ett fängslande, ibland skräckinjagande, politiskt kapitel. Och vad som sammanfattar det så väl som något annat är vad Sassoon skriver: “Andreotti’s personality and, above all, his innermost political convictions, remained shrouded in mystery.” Och han fortsätter lite senare:

For some, politics is the art of bold decisions, striving forward, changing the landscape and making a difference. But for Andreotti, politics was about caution and prudence. It was the art of managing human affairs in an imperfect world. People were fallible and corrupt, flawed and sinful, and one had to accept them as they were. They might be changed by divine intervention, but not by human intercession.

Vilket bl.a. förklarar Andreottis ambivalenta (för att nu vara artig) inställning till mafian under åren. Och det ger kanske också en antydan om mekanismerna bakom hans näranog magiska förmåga att lyckas vara frånvarande vid exakt rätt tidpunkt.

Åren mellan 1968 och 1972 – studentrevolten, extremismens återkomst, den första terrorvågen – “missade” han genom att inte sitta i regeringsställning, “by luck or by cunning”… Han “överlevde” krisen som följde på Aldo Moros död 1978, men gjorde sig återigen frånvarande mellan 1979 och 1983, under vilket han formade alliansen med Craxi som totalt sköt i sank allt Moroinspirerat hopp om en historisk kompromiss med kommunisterna.

Om italiensk politik är ett stormigt hav så var Giulio Andreotti skickligast av alla på att segla så dikt bidevind det överhuvud taget gick. Durken må ha varit full med vatten, seglen fladdrande trasiga och sikten obefintlig, men fan om han inte alltid gled först över mållinjen.

3 Responses to “Andreotti, en politiker utan övertygelser”

  1. Alltför balanserad, skulle jag säga.

  2. …men med tanke på att linan är så slak…

  3. […] här går tillbaka inte minst till den nyligen avseglade Giulio Andreotti, samt en essä jag inte kan rekommendera varmt nog, Leonardo Sciascias “The Moro […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004