Det här är något jag tror t.o.m. Eva Runefelt skulle uppskattat: den totala harmonin mellan inte bara människan och hennes själlösa objekt, utan denna harmoni på språng… Gary Ballance (what’s in a name?) tar en strålande catch, som är så mycket bättre därför att bollen kommer bakifrån honom och att han tar den med en hand… Sagolikt. (Se ultrarapiden från c:a 40 sek)

Andrew Strauss legendariska catch i Ashesserien 2005 är minst lika bra, men där är det ju inte så mycket fråga om perfekt timing, utan om ren, hundraprocentig, gudomlig instinkt. (Jag har publicerat stillbilden på Strauss förut, i ett internetkonstverk från 2011 som hette ‘Tre horisontallägen‘).