Det utspelade sig en minidiskussion om engelska hemlöshetssiffror igår borta hos Rasmus. Samtidigt pågår en debatt häröver om regeringens nya och “crazy” Help to Buy-policy, som är främst avsedd att få fart på fastighetsmarknaden. Policyn har kritiserats av de flesta som har något att säga om saken, kanske skarpast av Simon Jenkins i The G idag.

Det leder tankarna inte bara till hur galet det är med den brittiska fixeringen vid owner-occupancy: 70% av britter “äger” sina hem, mot c:a 40% i t.ex. Tyskland. (Jag sätter ordet i citat därför att ägandet i själva verket ju är en chimär: man hyr i verkligheten sina hem av bankerna och hypotekskassorna, tills den 86-åriga födelsedag när man betalat av amorteringen och kan överlåta kåken på sina barn). (Som sedan säljer den och köper upp lägenheter i gentrifieringskarusellen här i östra London…).

Men det påminner också om hur den här fixeringen uppstod på 1930-talet, och hur den kom att fungera som en slags politisk och social muta för den stadgade (eller för all del, “skötsamma”) arbetarklassen. Det var en i högsta grad medveten kampanj där regering, byggindustrin och låneinstituten samverkade för att få arbetarklassen att köpa in sig i den egendomskapitalistiska drömmen.

Framför allt i det att man lyckades bryta ner det djupa motståndet mot att överhuvudtaget belasta sig med lån. Amortering (mortgage) har trots allt ordet “död” inbyggt i sig, det uppfattades allmänt som en “kvarnsten runt halsen”. Men med en kombination av effektiv annonsering, broschyrer och kampanjer (“husletandet” blev ett fritidsnöje) och en samordning av industrins kontanttillgångar i form av en builders’ pool, som fick ner handpenningen så lågt som 5% och en förlängd återbetalningsperiod från 15 till 30 år, fick man hundratusentals familjer att nappa på erbjudandena. Det räckte faktiskt med en normal arbetarlön på £4 i veckan för att bli godtagen för bostadslånen.

Det var bland annat så som East End under 1920- och 30-talen tömdes på sin traditionella (“vita”) arbetarklass, som då migrerade åt nord och nordöst, och de nya förorterna i t.ex. Essex. Där fanns de nya “mock Tudor”-radhusen med grusgångar, burspråk och namn som “Mon Repos”, dvs den dussinarkitektur som så innerligt föraktades av trettiotalets intellektuella och samtidigt så innerligt blev del av den engelska folksjälen.

En konsekvens av detta blev för övrigt att den engelska (och det är till stor del ett engelskt fenomen, snarare än brittiskt) arbetarklassen blev mycket mindre rörlig, inte bara än vad som tidigare var fallet (före första världskriget var det mycket vanligt att en engelsk arbetarfamilj flyttade en gång om året under sitt aktiva liv) utan också jämfört med sina huvudsakligen hyresbetalande europeiska motsvarigheter. Vilket i sin tur förde med sig en explosiv ökning av pendlande och bilägande, och så vidare.

Man kan förstås också spekulera om hur allt detta påverkade den stadgade arbetarklassens politiska instinkter över tid. Att det utgjorde en av grundstenarna för Margaret Thatchers stöd bland stora sektioner av arbetarklassen under 1980-talet råder det i alla fall ingen tvekan om. Hon mjölkade ju de här instinkterna maximalt, inte minst när hon introducerade “right to buy”-lagen, dvs. när man plötsligt kunde köpa ut sina kommunalägda hus och lägenheter till under marknadspriserna.