Att läsa Eliot
Categories: UncategorizedSaturday, Apr 26, 2014
Torsten K skriver om aprildikter och nämner förstås öppningsraden i Eliots The Wasteland: “April is the cruellest month…”. Jag har tänkt på den dikten ett bra tag, inte för att det är april, utan för att jag funderat på vissa diktares, och deras dikters, diktion. Det blev mycket “dik” där, men jag menar alltså deras uttal, deras sätt att göra sig tydliga.
Jag är en stor beundrare av Fiona Shaws läsning av dikten, i samarbete med regissören Deborah Warner. Den finns i massor av versioner, bland annat som app. På Youtube finns i alla fall första delen, “The Burial of the Dead” (se ovan). Jag är för övrigt också stor beundrare av Fiona Shaw, en skådespelare som syns mig av mer europeisk karaktär än brittisk (eftersom hon är irländsk, doh…). Inte minst i det att hon framgångsrikt gett sig på den europeiska repertoaren, Mutter Courage inte minst (och det är inte många brittiska skådespelare som klarar den rollen, det kan jag lova…).
Hur som helst, hennes läsning av The Wasteland gör mig konfunderad, och det är nog mitt eget fel. Någonstans djupt nere i min luggslitna, hundörade och ödsliga själ har jag alltid hört The Wasteland läst med mansröst, detta trots att så många av rösterna som befolkar den tillhör kvinnor. Jag tror inte det har så mycket att göra med att man liksom vant sig vid t.ex. Eliots egen, karaktäristiskt snörpmynta angloamerikanska stämma, eller för den delen andra manliga läsares.
Men då återstår egentligen bara att det är något i dikten själv som gör den i mina öron mansröstad, och därmed att jag dras med en massa sexistiska idéer om att undergångsvisioner inte kan levereras av kvinnor, inte ens som uttolkare av dem. Jag vägrar tro att det är sant.
Det kanske är Eliots fel…? Jag gjorde en gång en distinktion mellan demokratiska och odemokratiska diktare, i alla fall om man kan synonymisera de orden med “inklusiva” och “exklusiva”. Tranströmer är urtypen av en demokratisk poet. Man samtalar med honom vid köksbordet och han säger att du har väl också sett hur stjärnbilderna stampar i sina spiltor, du var ju med när vi öppnade de där fönstren i Venedig, och så vidare.
Eliot är då för mig urtypen för exklusiva diktare (och distinktionen har självklart ingenting att göra med deras kvaliteter som diktare, det är bara en slags taxonomi i sidled, om man säger så) och The Wasteland är ett gott exempel på det. Det finns inga köksbord hos Eliot, inga erfarenheter eller visioner som Eliot ens antyder skulle kunna vara gemensamma för oss båda. Han har inga problem med att folk läser honom, inte ens judar, men i den acceptansen tar “samtalet” med honom också slut.
(Antisemiten Ezra Pound är tvärtom. Trots Pounds halvbildade, långdragna utflykter i de språkliga och politiska marginalerna, så var han en helt igenom generös diktare, och naturligtvis ofta en misslyckad sådan. Eliot misslyckades aldrig.)
Men då är vi ju tillbaka i ett slags sexistiskt tänkande igen. Varför skulle kvinnor inte kunna skriva eller läsa med exklusiv diktion? Eller, vänta nu… Är det i själva verket för att Fiona Shaw inte läser dikten utan skådespelar den, och därmed per definition gör den inklusiv, som det känns lite främmande? Men om en man hade skådespelat den, då…? Nu är jag riktigt konfys. Jag tror jag släcker lampan och somnar.
April 26th, 2014 at 11:16 pm
Jag har inget minne av Eliot som en “snörpmynt angloamerikansk” läsare av sina egna dikter. Som jag minns det – och det var ett tag sen – har han en mycket säregen klanglig röst. Visst, välmodulerat till max, men själva stämman är fin.
I övrigt en jätteintressant artikel. Jag har hört damen Fiona nån gång, jag tror pp grund av dig, och jag orkade inte riktigt omvandla min Eliot till hennes. Men så är det ju ofta – oss människor emellan.
Att Wasteland har – för dig – en manlig stämma är det väl inget krux med? Den är ju skriven av en man, nåja, av en manskropp i alla fall. Jag tycker också den har en liksom mässande Tiresias-ton, och Tiresias var ju lite av varje, men kvinna var han ju inte.
Godnatt!
April 27th, 2014 at 6:57 am
Om Eliots egen diktion skrev Virginia Woolf efter en “after-dinner reading” av The Waste Land:
“He sang it & chanted it & rhymed it. It has great beauty and force of phrase; symmetry; & tensity. What connects it together, I’m not so sure….”
April 27th, 2014 at 11:28 am
Få saker åldras så fort och så skoningslöst som skådespelar- och uppläsarmanér. Vem kan idag se Olivier i Rickard III utan att känna en dov värk i själen? Det är nog detta anakronistiska jag ute och far efter. Eliot och hans poetiska generationskamrater (Pound inkluderat) hade t.ex. en tendens till stigande intonationer i radsluten, ett slags röststadium mellan uppgivenhet och fråga som idag låter preciöst så det räcker. Likadant störs i alla fall jag av amerikanens försök att låta som ärkebiskopen av Canterbury, med vokaler platta som pannkakor (“Elexandra Pelless”).
Men han läser ändå dikten, han agerar den inte. Jag tror mer och mer att det är detta jag har en fördom mot, hur mycket jag än tycker om Fiona Shaws agerande: hon sätter liv och kontur i alla rösterna, och gör definitivt dikten klarare och mer tillgänglig. Jag har för övrigt en besläktad fördom vad gäller Brecht/Weill-repertoaren: Brechtsånger ska aldrig sjungas av tränade röster, t.ex. av operasångare. De ska helt enkelt sjungas av “skådespelare som kan sjunga”, och i mina två tyngst vägande bevis heter Gisela May och Ernst Busch. Och Ulla Sjöblom. Tre bevis alltså…
April 27th, 2014 at 2:57 pm
Lena Granhagen – vill jag tillägga. De mest fantastiska Brecht-uppsättningar jag sett var med henne i huvudrollen, på Stadsteatern: Den goda människan i Sezuan o Den kaukasiska kritcirkeln.
Hon kunde sjunga, men kärvt liksom.
Tror att j också såg Margareta Krook i Mutter Courage, och att det blev lite mer eeh – teater.
Annars var hon ju ofta fin.
Olivier i Richard III, håller med. Men förskjutningen från tex min fars generation till Keve-Hjelm-mumlet har inte alltid varit t de senares fördel.
(OT: Här är sommar, Gunnar).
April 27th, 2014 at 5:53 pm
Lena Granhagen skulle jag gärna sett… undrar om det finns nåt på Youtube?
Här är vår, aprilskurar och themsenhimlar, om jag får vara lite ödelandslig…
April 27th, 2014 at 9:05 pm
För min del var Maragreta Krook i Mutter Courage en av de största teaterupplevelserna – jag minns det än idag. Lena Granhagen har jag sett många gånger genom åren. Ffg på studentteatern i Uppslag då hon iförd ett kort nattlinne sjöng en kuplett om “Baby Doll” som var en populär film på den tiden. Dessutom som “Irma la Douce” med Sven Lindberg. Men i Brecht minns jag inte henne. Däremot Naima Wifstrand i Kritcirkeln – det var grejer!
Bara för att registrera min uppfattning om Eliotuppläsningen: jag blev djupt imponerad av Fiona Shaws föreställning . en fin skådespelerska.Men det är inte så jag hör the Wasteland för mitt inre öra. Där är det en man som läser, lugnt och med klar diktion. Olof Thunberg t.ex. skulle ha gjort det utomordentligt.
Jag vet inte hur Eliot själv skulle ha läst men jag säger med James Thurber: “I don’t care what Eliot himself says. Eliot has missed a great many of the meanings.”
April 27th, 2014 at 9:15 pm
Tack för det Bengt! Om någon undrar så finns i alla fall en av Eliots versioner här: https://www.youtube.com/watch?v=jkQ3kxQURcI
April 27th, 2014 at 9:28 pm
Lena Granhagen, säger jag igen. Det hon gjorde inom teatern var otroligt mycket mer än de mindre intressanta filmrollerna. Hon var som gjord för Brecht, och naturligtvis vänster själv. Dessutom var ju dessa Brechtföreställningar på alla sätt glimrande, scenografin, regin, rollbesättningarna. Jag tror att det är den bästa teater jag sett, med undantag för Harold Pinters Fastighetsskötaren, många decennier senare, på samma teater.
Lena Granhagens insjungningar av bl.a Den svarta tuppen finns kanske på You-Tube. Annars får man söka på Allan Edwall.
Good Night!
April 27th, 2014 at 9:50 pm
Stockholms stadsteater spelade Den goda människan i Sezuan. 1971 gjorde Johan Bergenstråhle den legendariska uppsättningen med Lena Granhagen och Gösta Ekman. Föreställningen spelades 179 gånger och sågs av 134.713 besökare.
En av Stadsteaterns största succéer genom tiderna!
Se äv länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=5675915
April 27th, 2014 at 10:01 pm
Komment. ovan citat.
Och, tills sist, Fiona Shaw är ju en helt fabulös skådespelerska. Men jag har ändå Eliot kärare som han ljuder inom mig sen jag var arton.
April 29th, 2014 at 12:52 am
Tv spelade ju förresten in Sezuan med Granhagen; jag förmodar att det var samma uppsättning även om inspelningen kanske gjordes i studio. Den har varit ute och vänt i rutan ett par gånger för länge sedan. En av många klenoder som SVT borde släppa på dvd eller lägga ut på sin arkivsajt.
April 29th, 2014 at 2:57 pm
@Magnus: Aha, det visste j inte. Men de filmade väl rätt så taffligt p den tiden, eller?
Gjordes ju TV av Fastighetsskötaren också (10 år sen el mer) och den blev bra, men inte så bra som uppsättningen originalt.
Jag tror Thommy Berggrens nit betydde mycket för Pinters Nobelpris. .