-No, I don’t, but if you have a credit card or something, it’ll say on there…

De mail man skriver i Gmail kommer från “me”. När man drar pekhanden över “me” i avsändar-/mottagarkolumnen kommer det upp ett litet fönster där det står “Gunnar Pettersson (you)”… med bild och allt. Bara så man vet.

Om man ändå inte fattar det, så heter ju nästan allting man vidrör online “My”-nånting. Jag betalar in pengar varje månad på “MyBarclaycard”, “MyEDF” och “MyVirginMedia”. Men det är de ju inte. Mina alltså. De är deras, det är därför jag betalar in pengar till dem. Mina pengar, alltså. Det är bara pengarna som är mina.

Det är något infantilt, tautologiskt och redundant, allt på samma gång, med det här my:andet. Jag känner mig fånig när jag använder dem, för det är ju lite grand som att ha namnlapp på kläderna när man gick i småskolan. Och vad händer om någon stjäl min identitet? Då är det ju tjuvens Barclaycard, inte mitt. I alla fall en stund, tills jag hinner stoppa det.

Google och Facebook och Twitter sägs veta allting om oss, men tänk om det är ett slags nollsummespel, eller snarare en finit summa: ju mer dom vet desto mindre vet vi? Vi behöver namnlappar i våra kläder. Här slutar jag, här börjar dom, utmed en fransig tröjärm.