Det är förstås mycket första världskriget just nu i brittiska medier (till skillnad från tyska medier, och Tyskland allmänt, för övrigt). Och det kommer inte att vara över tills julen, tro mig.

Mitt bidrag blir ett av de märkligaste, och mest symbolmättade, fenomenen jag någonsin hört talas om. Det är inte en myt att man kunde höra kanonerna från slaget vid Somme (juli-november 1916) i London och övriga delar av sydöstra England.

Men det berodde inte på decibeltalen i det fenomenala, infernaliska oväsen de förde, och som drev så många unga män till vansinne. Det berodde på att ljudvågorna från kanonerna steg uppåt, studsade mot det som senare fick namnet The Kennelly-Heaviside Layer i atmosfären, och till slut föll ner på toppen av en cirkelbåge som – på grund av jordens rundning – råkade hamna i dessa delar av England. Innanför eller utanför den här cirkelbågen kunde man alltså inte höra kanonerna.

Det var för övrigt så man fann ut – genom detta atmosfäriska lager – hur man skickar ljudradiovågor över stora avstånd.

Och som metafor är den ju nästan lite för gripande, lite för symboltung för att kunna lyfta. Verkligheten och dikten har egentligen ett väldigt grinigt syskonförhållande.

Och med detta ber jag om överseende med än mer sporadiska sommarrapporter. Jag anträder i morgon en resa till fosterlandet, varom jag hoppas kanske möjligtvis, om Gudrun vill och byxorna håller, kunna få ihop några lettres persanes…