Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

“Allting för staten!”

Categories: Kommunism
Sunday, Jun 14, 2015

…löd ju en rad i Mosebacke Monarkis nationalsång.

Något liknande uttrycktes, enligt uppgift, i en tidig paroll för Kemal Atatürks parti i 1920-talets Turkiet: “För folket, trots folket”.

Vilket ju kan tolkas på två sätt, antingen “trots” att folket mest består av överviktiga, tatuerade, svavelosande fish-and-chips-monster i flottiga velouroveraller, eller “trots” att folket vägrar fatta att den inslagna vägen är den enda förnuftiga vägen. Eller möjligtvis med ett inslag av båda.

Men den aggressiva resignation man hör i orden är i alla fall utpräglat nittonhundratalslig, syns det mig.

6 Responses to ““Allting för staten!””

  1. Hade redan läst den där artikeln i Guardian och kände mig en smula tvehågsen. Jag tycker att den skär för mycket över en enda kam. Och att jämföra Atatürk med Khadaffi och Nasser är långsökt. Atatürk ville förvandla ett efterblivet nergånget land fast i religiösa vanföreställningar till en modern demokrati i västerländsk mening. Det kunde naturligtvis bara göras “trots” folket. Nu lyckades väl detta inte fullständigt men Turkiet tog dock ett jättekliv framåt och kom så långt att man på allvar kunde börja diskutera ett medlemskap in EU. Armén var en garant för att de religiösa krafterna inte skulle kunna göra comeback tills denna motvikt krossades genom AKPs framgång. Skribenten i G. verkar frikänna AKP från alla islamistiska drag och se det som ett vanligt nationellt konservativt parti. Ett gravt misstag tror jag.

    Men artikelns förtjänst ligger i att den pekar på att missnöjet tar sig uttryck i identitetspolitik och separatism snarare än ideologi. Men inte heller detta är renodlat. Finns det något hopp för Turkiet, vilket jag tvekar om, så skulle det väl vara att HDP utvecklas från ett renodlat kurdiskt parti till att även omfatta progressiva krafter i andra delar av befolkningen. Tydligen fanns ju redan sådana tendenser: många lär ha valt HDP som det bästa sättet att förhindra Erdogans maktfullkomlighet. Och att avfärda SNP som enbart separatister och nationalister tycker jag är orättvist: “separatismen” grundar sig ju till stor del på missnöje med den ekonomiska och sociala politik som drivs av Whitehall (om det är rätt uttryck). Visst, den klassiska skotska nationalismen finns där naturligtvis men åtminstone för en utomstående betraktare ter det sig SNP:s framgångar som mycket mer än så.

    Men varje “folklig” resning i Maghreb eller Mellanöstern skulle väl snarast innebära full anslutning till IS. Den som till äventyrs skulle vilja ha en annan ordning finge nog göra det “trots” folket.

    Ursäkta denna långa kommentar.

  2. Jag håller med om själva artikeln, Bengt O, absolut. Och det är inte första gången det är bra att slå på skepsisapparaten när man läser Kenan Malik.

  3. Vad gör dig skeptisk när du läser Kenan Malik?

  4. Pinsamt nog kan jag inte sätta fingret på något just nu, Håkan. Jag vet bara att min panna brukar rynkas när jag börjar läsa honom, och delvis beror det på att hans syn på saker och ting ligger så nära min egen, men så dyker det ibland upp synteser och samband som jag kan tycka är lite bräckliga, som ovan… Jag ska återkomma med mer kött på benen.

  5. Jag litar på Malik, det är ofta en lättnad att läsa honom, han är klar och principfast där andra är försiktiga eller gnälliga. Därför undrar jag …

  6. Det finns väl ingen man kan “lita” på hundraprocentigt och en dos av skepsis är väl nödvändig vem man än läser. (Jag “litar” t.ex. i stort sett på Krugman men anser att han är på helt fel spår när det gäller den gemensamma valutan vilket man måste hålla i bakhuvudet när man läser också om annat. ) Jag tycker också bra om Kenan Malik men menar att han gör det alltför lätt för sig i just den här artikeln och bl.a. jämför saker som inte är omedelbart jämförbara.

    Och ta slutklämmen där han definierar “det gemensamma problemet”: hur kan vi förhindra att missnöje med den gamla ordningen inte tar en sekteristisk eller separatistisk form? Jag tror inte att “vi” kan göra det – den gamla ordningen kan möjligen uppfinna sig själv på nytt. (Viktor Orban har ju gjort det men då gick det ju åt h-e åt andra hållet).

    Se saken realistiskt: Kemalismen var “bra” för Turkiet, Kongresspartiet var “bra” för Indien och det långa socialdemokratiska styret var “bra” för Sverige. Men under det långa styret förföll och korrumperades dessa rörelser i sin strävan att behålla makten och ersattes av rörelser som grundades i religion, nationalism, populism eller tokliberalism. OK – kanske kan man kalla det för sekterism och då är väl Maliks fråga relevant.

    Men svaret är tror jag: det går inte. Den som har de enkla svaren eller som kan åberopa en högre makt vinner alltid.

    (Men det här är ju bara vad jag tror och tycker. Möjligt- eller troligtvis är det helt fel eller missuppfattat. Men detta “tyckande” var det som ledde till min tveksamhet inför den länkade artikeln. Och på någon nivå är det väl ändå OK att tveka?)

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004