Jag ska ta min an en romanöversättning som nästa större projekt, detta så fort jag får slutmanuset någon gång in på nyåret. Nose to the grindstone, alltså, i ett antal månader framöver. Jag har pratat med kollegor om olika aspekter av jobbet, för det var en hel del år sedan jag senast ägnade mig åt översättning (1991, närmare bestämt, med Hanif Kureishis ‘Förorternas Buddha’)

En av de saker som ofta dykt upp i samtalen är att man får förhållandevis hyggligt betalt, tack vare avtal och vad man kanske kan kalla våra kulturella konventioner, men att det också är ett otacksamt jobb. Detta främst i bemärkelsen att recensenter sällan eller aldrig kommenterar själva översättningen, dess kvaliteter eller brist på kvaliteter. Jag har själv lagt märke till det, och tycker det är beklagligt, främst av två anledningar.

Den ena är att den svenska kulturen av förklarliga skäl är så beroende av att ha en betydande kår av duktiga översättare från alla världens språk att deras arbete uttryckligen borde erkännas, i synnerhet i recensionerna, dvs tas på det allvar de förtjänar, om så bara med en mening eller två. Och detta absolut inte bara som en slags “gest”, för den andra anledningen är att sådant är oerhört betydelsefullt för översättarna själva: positiva omnämnanden ger, av förståeliga skäl, större chanser till mer arbete. Så enkelt är det.

(För övrigt, det där med att recensenter skulle ha svårt att bedöma översättningens kvalitet om man inte behärskar originalspråket stämmer egentligen inte: jag tog upp det för några månader sedan här)

Nu ska jag också säga att det verkar vara lika tunt med sådana språkliga bedömningar i den brittiska litteraturkritik jag läser. Men brittisk kultur är förstås inte lika beroende av översättningar och översättare som till storleken mindre kulturer som vår (more’s the pity!). Enda undantaget är kanske poesiöversättningar, ett av de få områden där översättare uppskattas och värderas, både här och i amerikansk kritik.

Vilket i sin tur leder till det faktum att man i engelskspråkiga medier mer och mer kommit att ta upp debatten inom den akademiska specialitet som sedan ett par årtionden går under namnet Translation Studies: jag tänker särskilt på författaren och översättaren Tim Parks många bloggposter i ämnet i NYRB, senast här. Kanske borde de mer teoretiska aspekterna av översättning också omfamnas av svenska kritiker? Det vore en möjlig väg in mot en djupare förståelse.