Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Sverige och kriget

Tuesday, May 14, 2019

Elisabeth Åsbrink skriver en lite konstig sak om Sverige i dagens The G. Jag fick just ihop ett insändarsvar, som säkert inte kommer in för det är nog för långt. Men här är det i alla fall:

Elisabeth Åsbrink (Guardian 14 May 2019) is not quite right in saying there were “no postwar legal or moral purges” of Nazi sympathisers in Sweden. The ‘Sandler Commission’, set up in 1946, looked into the often brutal way refugees had been dealt with, in particular the role of the Security Police. At the same time, the so-called ‘Assessment Board’ began vetting civil servants with “extreme political views”. Above all, the Swedish military saw widespread purges of Nazi sympathising officers, a process that lasted well into the 1950s. To be sure, some of these reckonings may have been legally rather toothless and their results ineffective – but was Sweden really unique in this respect?

           I also find it odd that Åsbrink should claim a general ignorance in Sweden as to concessions made to Germany during the war. The sealed troop trains thundering back and forth to Norway were certainly no secret to people living on Sweden’s west coast; throwing rocks at them became something of a pastime for many. The passage of the Engelbrecht Division from Norway to Finland across northern Sweden in June 1941 was the subject of heated debate both during and after the war, as were of course Swedish exports to Germany up to and beyond Stalingrad. Ignorance of these matters, where it exists, is of course lamentable but you would really have to be extraordinarily deaf to the public debate of the past six decades in Sweden to have avoided them.

            I do agree with Åsbrink that it could be claimed Sweden built up its postwar welfare state on its wartime profits, in particular health care and public housing. But, as with the concessions to Germany during the war, critics like Åsbrink (and she is not alone) never want to answer the question: what else should Sweden have done – and when? Denied the passage of Engelbrecht Division in ’41 and faced the very real risk of Germany occupying at least northern Sweden, so rich in raw materials? Should it actually have held back on the construction of the welfare state after the war? Why? Out of sympathy for our less fortunate neighbours?

            I, too, used to feel a need to apologize for the fact that Sweden was never occupied by Germany during the war. Then, one day in the 1980s, I interviewed the late Henry Denham, Britain’s naval attaché in Stockholm during most of WWII. As I began to express a degree of shame over Sweden’s concessions to Nazi Germany, Denham held up his hand and said: “What else could they do? They had a job to perform, it was a difficult balancing act.” He was not just being polite.

Gunnar Pettersson

8 Responses to “Sverige och kriget”

  1. Bra, Gunnar.Det finns en lite smetig efter-sentimental skuld som kan brukas till lite vad som helst, och inte alltid helt ärligt. Jag tycker Sverige har skämts rätt länge över de där tyska tågen och över vad man skulle gjort i stället. Men vi skriver ju inte om historien med vårt eget blod, oftare med någon bläckpatron.

  2. …och detta: att den svenska föreställningen om den egna godheten skulle utgöra grogrunden för en aldrig avgjord match mot högerfascismen, som nu fått fart igen etc etc. Men – det har den ju runtom i Europa. Så att.

  3. Tack, Gabrielle! Dom bad mig korta ner den till 300 ord istf 440, men jag hade inte tid, vi hade en olycka i familjen i morse. Men så handlade mitt svar heller inte om just det centrala, som du säger, det här med “godheten”. Som jag tycker är nästan lika konstigt som hennes resonemang om Sverige under och efter kriget. Men ändå. There it is.

  4. Mycket bra replik, Gunnar, och håller med Gabrielle om den smetiga guilt-tripping-faktorn i det här. Sverige hade inte kunnat uppnå någonting positivt genom att t ex öppet trotsa Tredje Riket någon gång 1940-43 och därmed “bjuda in till” krig och ockupation, och vi hade inte heller realistiskt kunnat räkna med någon militär hjälp av värde från England vid den tiden – hur skulle det ha gått till? Det hade blivit ett förmodligen ganska kortvarigt reguljärt krig och sedan brutal ockupation. Ingenting alls hade varit vunnet med detta, tvärtom hade t ex de judar och tyska politiska flyktingar som lyckats ta sig till Sverige blivit skickade till Polen – och en ansenlig mängd svenskar skjutits eller hamnat i koncentrationsläger. Dessutom hade Finland och Norge suttit i en avsevärt sämre sits framåt krigets slutskede. Nej, att “modigt bjuda Hitler spetsen” och öppet provocera fram krig var inte rätt väg att gå, även om det kanske hade sett ärofullt ut i efterskott.

    Sveriges track record från kriget används ofta som slagträ för strider som egentligen gäller nutiden (t ex Nato-frågan som undertext, eller integrationsfrågor). Det tål att upprepas att inget land gick i krig med Tyskland primärt av altruistiska skäl, för att rädda demokratin eller mänskliga rättigheter, Polens frihet eller minoriteters överlevnad: även Storbritannien och Frankrike agerade i egenintresse, för att skydda sitt oberoende och sina imperier.

    Det är mentalt begripligt att den litet förödmjukande position Sverige hamnade i under kriget har suttit dåligt för senare generationer, särskilt när man jämför med (de mer eller mindre uppiffade) historierna från många andra länder som “fick vara med och kriga på riktigt”, men man borde nog tala om en maktlöshetens traumatisering i efterhand snarare än om moralisk skuld. När det begav sig var det på riktigt “every man for himself and God with nobody” både för länder och individer, men det förefaller svårt att hantera för många numera.

    (Ursäkta en litet lång kommentar, men jag kände mig också provocerad av Åsbrinks text när jag läste den, och det här är en sådan *vanlig* typ av “aja baja, Sverige”-polemik på senare årtionden)

  5. Läser om Sven Lindqvist:
    Satsen ”utrota varenda jävel” ligger inte längre från
    humanismens hjärta än Buchenwald ligger från
    Goethehaus i Weimar. Denna insikt har blivit nästan
    fullständigt förträngd – även av tyskarna som ensamma fått bära hundhuvudet för en förintelsetanke som i själva verket är gemensam europeisk egendom.

    Så ser man de stora linjerna. Och till min – och andras – glädje ligger Utrota varenda jävel på Litteraturbanken. Där kan även Åstrand göra en fördjupning,

    https://litteraturbanken.se/forfattare/LindqvistS/titlar/UtrotaVarendaJavel/sida/9/etext

  6. Mycket bra påpekande, Gabrielle! Många judiska iakttagare har ju också sagt (har tyvärr inte källorna tillgängliga just nu) att om man kunnat föreställa sig Förintelsen så skulle många sagt att det mer sannolikt skulle skett i Frankrike snarare än Tyskland, eftersom judarna inte var så pass integrerade i det franska samhället jämfört med det tyska. Spekulation, visserligen, men intressant spekulation.

    Och tack för länken! Inte visste jag att Litteraturbanken hade så pass (relativt) nyutgivna böcker…

  7. Apropå Åsbrink så kan man kanske säga att hon delvis projicerar Österrikes roll under krigsåren, och den djupa tystnaden om detta efteråt, på Sverige. Det narrativ hon målar upp påminner verkligen en del om detta, från Anschluss till Jörg Haider. Hur pass medveten hon är om denna projektion är omöjligt att säga.

  8. Det är nog så sant!

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004