Ett nytt avtal har alltså slutits med EU. Ni som följer det hela vet att mycket fortfarande hänger i luften, inte minst i parlamentet: var ska Johnson få sin majoritet ifrån? Juncker har avfärdat tanken på en förlängning av A50 (men ett beslut om det ligger inte på hans bord) så det står som det nu ser ut mellan det nya avtalet och no-deal. Kan Labour gå med på det nya avtalet i utbyte mot en andra folkomröstning (där Remain ingår som alternativ)? Vad gäller själva den nya dealen och vad den består i: Tom Kibasi är en bra kommentator och han är skeptisk, särskilt “Hong Kong-aspekten” på Nordirland, alltså “one nation, two systems”.

Jag får återkomma till detta.

+ Ur en Twittertråd av Keir Starmer, Labours Brexittalesman:

“Having reviewed what has been agreed, it is clear that the Johnson deal is a far worse deal than Theresa May’s deal. It paves the way for a decade of deregulation. It gives Johnson licence to slash workers’ rights, environmental standards and consumer protections”.

“Labour cannot support this deal. If Boris Johnson has confidence in his deal, he should put it back to the people in a public vote against remain – and that is an argument we will be making on Saturday”.

+ Medlemsstaterna har alltså inte följt Junckers avfärdande vad gäller en förlängning, utan har “lämnat dörren öppen”, vilket kan ha sin betydelse inför lördagen. Sista jag hörde var att en liten majoritet på 322 MPs var emot, mot 307 för, detta från BBC:s analyskontor. En annan källa säger att Johnson “bara” behöver 23 röster för att få igenom dealen.

Intressant text i The G igår om separatiströrelsen i Katalonien (skriven av en man med ett av de engelskaste namn jag vet, Giles Tremlett) och hur de i princip pinkade bort ett politiskt-moraliskt övertag med den olagliga folkomröstningen och självständighetsförklaringen för två år sedan. Idag ligger stödet för självständighet bland katalonerna under 50%. Det har ofta sagts att separatiströrelsen är ett utpräglat medelklassfenomen, medan de lägre samhällsklasserna tenderar att vilja “Remain in Spain”, en slags spegelbild av Brexit.

Under tiden har SNP sin partikongress och kraven på en ny folkomröstning har ju blivit allt starkare med Brexitprocessen. Nicola Sturgeon målade i ett tal igår upp en bild av skotsk självständighet inom EU som “the best of both worlds”. Men det är, precis som 2015, långt ifrån klart att EU skulle gå med på Skottlands (åter)inträde. Då var det ironiskt nog spanska regeringen som tog avstånd från den tanken, just med tanke på hur något sådant skulle uppmuntra katalonerna. Trots separatiströrelsens (tillfälliga?) nederlag kan man ju tänka sig att den invändningen fortfarande gäller.

Jag kan också tänka mig att EU principiellt inte så lätt skulle acceptera att “nya nationer”, baserade i splittringen av “gamla nationer”, finner en alltför enkel och smärtfri väg in. Det skulle förmodligen ge “fel signaler” både här och var i den europeiska periferin.

Book news… Jag fick just en avräkning på Londonboken från förlaget. Fram till 1 april 2019 – alltså första året, i princip – sålde den 1,105 ex i pappersupplaga och 245 ex som ebok. Det tycker jag är ganska hyggligt, för att vara en bok av mig: kalla det att luta sig mot kiosken, snarare än välta den. Fast jag är lite förvånad också, för jag trodde det skulle vara något jämnare säljsiffror mellan papper och ebok. Men så kanske det inte funkar. Intressant är också att försäljningstopparna, så som de är, verkar sammanfalla med recensioner och omnämnanden i pressen. Legacy news gäller fortfarande.

DIY news… Jag håller på att rigga upp en tillfällig, provisorisk ljudstudio i en lite avskild del av lägenheten. Samlar ihop gamla lakan att klä väggarna med, mattor på golvet och ett tjockt, ljuddämpande draperi framför. Vilket involverar IKEA-prylar. Vilket involverar svordomar. Särskilt när man upptäcker att borret slutat fungera, stendött batteri. Vad de närmast kommande inspelningarna gäller ska jag återkomma till. Men en baktanke är att jag kanske också ska sätta igång med lite podcasts, som jag länge funderat på. Lite småintervjuer, några upplyftande föredrag, inga märkvärdigheter.

Acting news… Jag har fått min andra skådespelarroll! Den första var för nästan jämnt tre år sen, jag skrev bl.a. om det här. Men det gällde en berättarröst, det här är riktig what’s-my-motivation real deal. Jag ska spela ett troll i en animerad Netflixserie för barn som heter ‘Hilda‘. Ett troll, alltså. Jag gjorde klart för dem att jag inte har någon som helst skådespelarbakgrund, men det hjälpte inte. Ett troll. Min erfarne vän Cedric Smith mailade just och gav mig följande ovärderliga råd: “Most of these cartoon things require a certain pumped up ‘stakes are high’ response. They seldom say, could you step back off that a little?” Det tror jag på. Och agerar därefter.

… i en saga ni säkert är lika trötta på som jag är. Idag kl 11 BST kommer Queen’s Speech som lägger fram Johnsonregeringens program för den första nya parliamentary session sedan juni 2017. Blir den nerröstad efter tre dagars debatt blir det nyval per automatik. Så på torsdag 17/10 följer EU-mötet där det avgörs om de nya förhandlingarna under helgen lett fram till något eller om Johnson måste ta sig upp ur diket han tänkte dö i och begära förlängning. Så följer en extraordinär parlamentsdebatt på lördag för att debattera veckans händelser och det är då, om inte tidigare, det bör komma till något slags avgörande om nyval, andra folkomröstning, eller om alla bara går hem, glömmer hela skiten och kollar RuPaul’s Drag Race UK på BBC. Jag vet vilket jag skulle föredra.

Jag anser att mycket av kritiken mot att ge det till Peter Handke är self-serving whingeing.

Litteraturpriset är alltid politiskt, ibland mer eller mindre explicit (Pasternak, Solsjenitsyn) och ibland helt enkelt by default, dvs man “bortser” från det politiska och gör därmed priset ännu mer politiskt. Man kände mycket väl till Tokarczuks kritiska inställning till Polens nuvarande politiska väg och man kände (minst) lika väl till Handkes ställningstaganden visavi Serbien, men man lägger ingen vikt vid det i bedömningen av deras litterära kvalitet. Vilket i sin tur gör att den litterära bedömningen väger allt tyngre i politiskt hänseende. Det är denna infinite loop av politiskt/opolitiskt, som gör Akademiens arbete så tragikomiskt att iaktta utifrån.

(Ni som eventuellt följer mig på Twitter känner igen det följande från igår). Som de flesta andra har jag sedan ungefär femtonårsåldern läst, uppskattat och t.o.m. beundrat författare vars politiska inställning jag avskyr: Wyndam Lewis, Ezra Pound, L-F Céline, Knut Hamsun, Ernst Jünger, och listan kan göras längre. Det är en kluvenhet – och ett ansvar – man måste lära sig att handskas med som läsare under det modernistiska/postmodernistiska tidevarvet (och det här går ju mycket tillbaka på själva modernismen, se t.ex. Fredric Jameson och andra inom ‘Fascist Modernism’-skolan). Jag tycker både Tokarczuk och Handke, båda klart politiska val, båda lysande författare, förtjänar sina priser.

Att då börja gnälla när priset går till någon vars politiska ställningstaganden man inte håller med om – att gnälla på Handke men inte på Tokarczuk – är i mina ögon ett hyckleri av drastiska dimensioner. En av vår tids stora charlataner, Slavoj Žižek, citeras mycket riktigt i The G idag: “This is Sweden today. An apologist for war crimes gets the Nobel Prize while the country fully participated in the character assassination of the true hero of our times, Julian Assange”. Till vilket svaret måste bli “Oh, fuck off, Noddy!” Bara detta att se en rent juridisk process som “karaktärsmord” säger ju allt man behöver veta om den mannen. Det hög tid för honom och för många andra att grow the fuck up.

Två bra och klargörande artiklar i The G, en från igår, en från idag. Dels historikern David Edgerton om vad man kan kalla Staten och Kapitalet, där “staten” fram till 1970-talet ofta tog konservativa partiets skepnad och partiets kopplingar till industrikapitalet var intima och ömsesidigt produktiva. Men, säger Edgerton, “[w]hat is interesting is not so much the connections between capital and the Tory party but their increasing disconnection. Today much of the capital in Britain is not British and not linked to the Conservative party – where for most of the 20th century things looked very different”. En artikel med högt förklaringsvärde, syns det mig.

Den andra artikeln är av The G:s huvudsakliga politiska kommentator Martin Kettle, som skriver ett referat, med reflektioner, över vad undersökningen British Election Study (som pågått sedan 1964) har kommit fram till om dagsläget: att vi går mot en “nordirlandisering” av den brittiska väljarkåren: “Northern Ireland’s divides are rooted in centuries of religious divide. The Brexit divide in Britain is far more recent. But it is rooted in identities and anger, too. If Brexit does become the defining issue in mid-21st-century British politics, the hope of a country coming back together could be as fragile as the dream of Irish peace now is, and just as fraught”.

Min bror Olof har satt igång ett väldigt intressant projekt under ovanstående rubrik. Det rör sig om en serie korta (i snitt 10+ min var) föreläsningar om svensk demokrati, våra grundlagar, den offentliga makten, och det lär komma fler avsnitt i framtiden.

De finns att se på YouTube, lyssna på som ljudfiler (mp3) och läsa som text i pdf: en komplett översikt finns på Olofs hemsida.

Jag tycker särskilt YouTube-filmerna fungerar utmärkt: enkel och klar grafik, en saklig och resonerande röst. Det är för att vara YouTube något så ovanligt som att man lär sig något, eller som Olof säger i introduktionen: det handlar om “statskunskap för sådana som inte läst statskunskap”.

Inte så förvånande för en själv går ju tankarna ofta till den brittiska situationen just nu. Till exempel, debatten om huruvida landet behöver en skriven författning eller om den oskrivna faktiskt fungerar som den ska. Många hävdar ju det senare och att det gnissel som nu ljuder så högt kommer av en i grunden politisk kris, inte en konstitutionell.

Ett annat exempel är den därtill kopplade frågan om Supreme Court i och med utslaget i prorogationsfrågan nu tagit ett definitivt steg mot att bli en författningsdomstol, eller om den på sätt och vis alltid varit det, sedan åtminstone 1600-talet.

Hur som helst, ‘Hur Sverige styrs’ är mer än värt att titta på. Inte bara lärorikt och tankeväckande, utan högst väsentliga medborgerliga kunskaper att ha.

Livsregel n:r 1. Fippla aldrig med saker under huven utan att en mekaniker står bredvid och kan rycka in. Kör gärna bilen, veva ner rutorna, vinka till förbipasserande, tuta på cyklister, vrid up volymen till elva, gör vad fan du vill – men ALDRIG under huven utan att expertis finns i omedelbar närhet!

Och det här är inte första gången, heller, som jag gått förlorad i en snårskog av nya lösenord som krockar med gamla användarnamn som inte funkar med vad Google sparat som inte vet vad mitt nya lösenord är. Yes, it fucking is rocket science! Låt detta bli en läxa för oss alla.