Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Självkritik och annat

Categories: Kulturellt
Saturday, Oct 5, 2019

Inte så konstigt har mycket av mina tankar senaste veckorna kretsat kring – inte Brexit så mycket, för just nu är lugnet före stormen som börjar med EU-mötet 17-19 oktober och vad som kommer att utspela sig fram till Hallowe’en, och därefter med nyval – utan mer kring den där egendomliga närläsningen av mina gamla böcker jag gjorde i samband med eboksutgivningen på Publit.se.

Det här kommer alltså att bli lite self-indulgent, men det skiter jag i. För de av er som läst böckerna kanske det kan ha ett visst intresse. Och så är det ju helg. Jag tänkte beta av dem med några korta tankar kring varje, i kronologisk ordning, så får vi se var vi hamnar.

Nattsvärmaren (1980) är, och känns som, och förblir, en debutroman. Och inget fel i det alls. Intrigen är rätt snäv – utspelar sig över en helg, den proletariserade akademikern Pauls eskalerande missnöje med Sveriges Kommunistiska Förbund (“SKF”, geddit?) – men tillåter ändå att jag kunde pröva min röst, göra stilövningar, laborera med olika nivåer, första/tredje person, osv. Jag tycker, handen på hjärtat, att det funkar bra. Vad jag hade glömt var hur ganska oattraktiv jag gjort huvudpersonen, Paul, han är inte alldeles lätt att gilla. Det är ett plus, i mina ögon.

Reträtten (1982) Roman nr 2 var jag liksom mest “nervös” inför att läsa om igen. Den fick utmärkt kritik, vann pris, jag fick träffa Torsten Petré. “Vad var det för del på den då?” frågar den åldrade cynikern i en. Eftersom ambitionen var betydligt högre så blir min autokritik därefter. För den har svackor: sjukdoms-/hallucinationssekvensen är för lång, slutscenerna i Salò kunde arbetats ut mer. Vad jag gillar med den är den övergripande strukturen, beskrivningarna av Italien (jag gjorde ungefär samma resa sommaren 1981) och det “filmiska” som följer därav, och framför allt att jag inte försökte vara rolig. Och det är inte det lättaste för mig.

Idiotikon (1985) håller ännu, tycker jag. En “författares anteckningsbok”, kallades den, på lite mindre än 100 sidor. Vissa saker stegrar jag mig inför: att jag kallar mitt utlandsboende för “exil”, en del alltför rigida resonemang om grammatik, osv. Men det är en bok som kändes, och fortfarande känns, helt nödvändig för mig. Mest handlar den om förlust: av människor, av språk, av minnen, av hållpunkter. Och den fick fina reaktioner, inte bara kritiken utan läsare som hörde av sig, jag tror det är den bok jag fått mest och bäst läsarreaktioner på. Och omslaget är fräckt.

Vad skall kungen göra nu? (1987) Min tredje roman. En del recensenter hyllade den, andra (dvs Nils Va-hette-han i Expressen) avfärdade den, mest för att “den handlade om kungen”. Jag blev lite överraskad när jag nu läste om den, för jag tycker den är skitbra! Som med Reträtten, det är först strukturen, the narrative arc, som det heter på skrivarkurserna; plus en hysteriskt snabb resa genom Sveriges historia från 1799 till 1987; och ett klimax – tronpretendentens möte med Carl XVI Gustaf på Slottet – som jag inte tror jag skulle kunna bättra på, om jag så gjorde det själv. (Och här är ju en film! Med samma skådis som spelar alla rollerna från Stum-Joel till Axel Cory! Helt givet! Where do I sign…?)

Endast propagandan är sann (1995) En essäsamling, huvudsakligen bestående av texter jag hade publicerat i Moderna Tider (Göran Rosenberg-eran) och de flesta utökade. Det intressanta är egentligen året den kom ut, för övervägande andelen artiklar handlar om “den offentliga berättelsen”, hur den demokratiserats och splittrats upp i offentliga/privata/alternativa versioner, från Kreugeraffären till Palmemordet – detta alltså 1995, just i början av interneteran. Essäerna har alltså både den oskuldsfulla fräschör man kan vänta sig, och den dödsdömda optimism om nätets befriande kraft som ju inte är lika självklar längre. Intressanta anakronismer + eviga sanningar, skulle jag sagt.

En annan sak jag inte kom ihåg var att jag baserade en del figurer i romanerna på verkliga människor, och att de – signifikativt nog? – alla var kvinnor. Veronica i Nattsvärmaren, Catherine Hogg i Reträtten, Gunilla i Vad skall kungen… Om de bara visste. Men det vet de ju inte.

Boken om Gustaf Ericsson, Mannen som kom tillbaka från de döda (2000) kommer säkert också i eboksformat rätt snart framöver, det är bara saker som behöver ordnas innan det händer (inte minst att den är ganska rikligt illustrerad, vilket tydligen kräver andra ebokstekniker). Iakttag denna rymd, som det heter.

One Response to “Självkritik och annat”

  1. TILLFÄLLIGT AVBROTT! Jag gick in och skulle rota i admin-biten på WordPress och har låst mig ute. Major fuck-up. Återkommer snart. Hoppas jag.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004