Jag har (för övrigt) monterat ner den där serien om dagars kemi (den lyfte liksom aldrig) men, det måste jag säga, om en dag nånsin smakat mer av segt gödsel och låtit mer av ostämda fioler än torsdagen den 26 mars 2009 så vet fanimej inte jag när det skulle vart. Gör ni?

Det där med fioler är (för övrigt) en privatreferens som jag lika gärna kan göra publik: klockan fem på torsdagseftermiddagar hade jag fiollektion under några år i lågstadiet, och kom till slut att avsky tarmgnidandet så mycket att jag började avsky torsdagseftermidddagar i största allmänhet, och det långt efter att jag slutat med lektionerna. Torsdagseftermiddagar är på nåt sätt dassbruna och tandvärkiga.

På en gladare not kan jag meddela att vi nästa onsdag återupplivar en ännu kortare tradition på Pressylta, från 1 april 2006 (se arkivet): “Skämt åsido, sa han som sorterade ägg”, alltså antiaprilskämten, “de stilla lunkande allmänsanningarna”.

Update: Det blev dessutom en gödseltorsdag som avrundades med en präktig maliciösattack på servern. IT-avdelningen har utfört ett heroiskt fältarbete i samarbete med Haverian-haverakommissionen, och vi är tillbaka: större, bättre, hellre.

“A las cinco de la tarde…” [Har nån nånsin översatt 'La cogida y la muerte' till svenska? Är det nån som vet? Jag fattar inte hur man skulle bära sig åt med "eftermiddagen". Men "En pojke bär fram det vita skynket" är ju given... Hur som haver, Lorca har gått på loop hela dan...]

“Fuitt fut fut fuitti fut fut” – mannen som visslade introt till “Dock of the Bay” har, så att säga, visslat färdigt.

Ägg.