Sorry, som sagt… Jag har ingenting alls emot Andres Lokko, never even clapped eyes on the man. Och det han skriver är ju helt OK, om än kanske inte det mest originella man nånsin läst (bortsett från populärkulturen, som jag inte är kapabel att bedöma). Men det är uppenbart sånt som redaktionerna vill trycka och läsarna vill läsa.

Och jag kritiserar inte Lokko själv, egentligen, utan hemmaredaktionerna och något vi varit inne på förut: the death of subbing. Idag skriver han t.ex. om Thatcher i AB och släpper oidentifierad igenom en av de mest berömda Oscar Wilde-pärlorna som existerar (“A cynic knows the price of everything and the value of nothing”) (och kallar den av någon anledning “svåröversatt”… what’s the problem?)

Jag menar alltså, som med småmissarna i gårdagens SvD, att det är konstigt att ingen på hemmaredaktionen hajade till (ungefär som man gjorde med Torsten Kälvemark, ähem…) och bad Lokko titta på det en gång till. Misstag gör vi alla – jag har själv levererat en del ordentligt pinsamma varianter, som jag vägrar upprepa – men med sån här sömnig redigering blir ju det olyckliga resultatet att man bara får sin egen skribent att se dåligt påläst ut. Det är helt enkelt lite orättvist mot Lokko.

OM ber i en kommentar att jag ska skriva om Andres Lokko, gärna “raljant” (moi…?!). Nej, vad jag vet om Lokko är ungefär lika mycket som jag vet om, säg, amalgam, eller björnjakt. Det beror dels på att det är fyra-fem år sen jag övergav skribentsvängen och numera har plusminus noll kontakt med journalistkolleger i stan. Dels därför att Lokko, vad jag sett, skriver om sånt som ligger rätt långt nere på min personliga dagordning, vad man kanske kan karaktärisera som – ursäkta kraftuttrycket – “ungt”: mode, musik, film, blaha och blahej…

Faktum är att den sortens straight kulturrapportering – för vilken man helst ska vara utrustad med något jag aldrig ägt, en trendnäsa – var något jag så långt som möjligt försökte undvika skriva, trots att kulturredaktionerna hemma alltid ville ha mera sånt. Så jag var alltid tacksam att det fanns skribenter som Lokko (under mina år framför allt veteranen Lee Persson på Svenskan) (som väl håller på än idag?) som kunde sköta om den delen, medan jag gick på Imperial War Museum och skrev om Wyndham Lewis i stället.

Sen är det en lite annan femma det här med “Här i London…”-syndromet, som OM också nämner, dvs. att det är förknippat med en slags personlig och kulturell heroism att bo i London. Det led jag nog också av under dom första åren, men är förstås något som till slut rinner av en, som såpaskum under verklighetens dusch (see what I mean…? Genius).