Terry Eagleton skriver om Milton på 400-årsdagen. Ja, må han leva.

Även om det smärtar mig så måste jag registrera en del invändningar mot den gode Håkans inlägg i DN om ordet ‘konservatism’ och dess bruklighet, om inte annat så för att både ‘konservatism’ och ‘kulturkonservatism’ i alla högsta grad är samtida verklighet för mig, och det kommer sig förstås av det faktum att jag bor där jag bor.

Det var när jag nämnde George Steiner häromdan som tanken slog mig att Steiner kommer så nära förkroppsligandet av kulturkonservatismen som det rimligtvis går.

Det har då främst att göra med att han definierar, och definieras av, en allt övergripande kanon. Kanon representerar, enligt min mening, en central skillnad mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” (trubbiga termer, but you know what I mean).

Kanon är livsblodet för Steiners/den kulturkonservatives kultursyn. Men lika viktigt vad gäller denna skillnad i kultursyner är att Steiner definierar, och definieras av, kanon genom “the primacy of reading”: tryckkonsten, papperet i handen, läsakten (utförd företrädesvis i de speciella ‘tystnadens hus’ han alltid förespråkat, ett slags bibliotek utan bokhyllor, bara läsare).

(För den händelse någon vill missuppfatta vad jag menar med att ”definiera, och definieras av, kanon” så innebär det absolut inte att man liksom ägnar sitt liv åt att putsa på ett monolitiskt kulturarv, att man är en slags ortodoxins vaktmästare. Snarare tvärtom. Steiner, som många andra k-konservativa, är ofta förnämligt radikala och motströms; se t.ex. hans notoriskt skeptiska Shakespearesyn: ”A Reading against Shakespeare” 1986). Risigt skrivet. Så här är lite bättre:

För den k-konservative är kanon en organisk beståndsdel av samhällslivet, ”organisk” helt enkelt därför att den har vuxit fram över tid (”lång tid” är så nära det sakrala en konservativ kan komma utan gudom). Kanon är alltså är både ”product and reward”, dels ett humanistiskt koncentrat av vad samhället i stort har åstadkommit fram tills nu, och dels en gyllene pokal man lämnar över till de barn man avlat och som just fått plats på friskola. Men den k-koservative är långt ifrån okritisk till kanon. Han/hon återskapar ständigt kanon genom ”the primacy of reading critically”, som t.ex. i fråga om George Steiners Shakespearesyn.

För den k-radikale är kanon en konstruktion, en manufaktur, en produkt av samhällets utveckling  – mer mörker än ljus – och en gyllene pokal som det kulturella etablissemanget finns till för att vidarebefordra till varandra, i frack. Att vara kritisk mot kanon är inte en naturlig följd av dess organiska liv, som för den k-konservative, utan ett a priori: icke-accepeterandet av  kanon är den skola, den akademi,  man går i om man är kulturradikal. Det är bl.a. därför det oftast är dom k-radikala som har frihet nog att ”återerövra”, ”omtolka” och ”rädda” figurer ur det etablerade kanoniska förgångna, som Runeberg dikten, Ingres i konsten, osv

[Det följande kanske inte riktigt hänger ihop, men skit i det. Trust me. I’m right.]

Denna djupa, och breda, upptagenhet med fixering vid kanon innebär också att han sätter två andra begrepp i centrum, nämligen ”meaning” och ”seriousness”, begrepp som k-radikalen i första fallet tenderar att döma ut som [varning: ironi på ingång! ] monolitiskt och ortodoxt, och i det senare fallet sedan länge ironiserat sönder och samman.

Denna förtröstan på det meningsfyllda och det seriösa innebär i sin tur att Steiner/den k-konservative ofta av födsel och ohejdad vana blir ”exklusivister”, dvs. de finner det helt naturligt och nödvändigt att (praktiskt taget a priori) döma ut hela genrer, ofta populärkulturella sådana, som då (tjatigt-men-exempelvis) hip-hop och graffiti. (För mig, som skeptisk k-radikal, är detta k-konservatismens riktiga akilleshäl: den elektiva tondövheten) (Att George Steiner aldrig fattat Hendrix är en kulturkritisk tragedi.)

Ytterligare ett viktigt karaktärsdrag för k-konservatismen är, rent konkret, det väl utvecklade motståndet mot marxistiska kulturuttryck, framför allt marxistisk historiesyn; se t.ex. den under många år förhållandevis framgångsrika nedmonteringen av den historie-materialistiska tolkningen av franska revolutionen, eller den pågående omvärderingen av EP Thompsons arbete.

Ännu mer konkret: skillnaden mellan k-konservatism och k-radikalism är exakt, på ett ungefär, skillnaden mellan TLS och LRB.

…då är det den här internationella konspirationen som ska krascha alla västvärldens finansinstitutioner genom en diabolisk internetkupp, inte för att stjäla pengar utan för, så att säga, ideella, kommunistiska, terroristiska skäl, och det är en konspiration som av nån anledning har sitt ursprung i Angola, i Afrika, och dom väljer som sin oerhört smarta “trigger site” en bankomat på Stortorget i Ystad, som då när boven smäller in kortet, ja då kraschar hela världen, och alla svälter ihjäl i Angola, i Afrika, eller nåt.

Men.

Då kommer Wallander med i spelet.

You get my drift… Den här BBC-serien “Wallander” är ruggigt snyggt fotograferat avfall. Det är oxbabb med smör på. Det är en avliden papagoja. Det är döden på hjul. Jag har aldrig läst böckerna, är dom lika usla?

Cheeezus… med tre ‘e’…

Jessica Duchen skriver i Indy idag om Carl Orff och om (den alltid intressante) Tony Palmers nya film om Orffs nazianstuckna (när använde man det ordet sist, tro…?) förflutna.

Och det är alltid trevligt att få sina fördomar bekräftade. En av de många kloka saker George Steiner sagt (bland ungefär lika många fjantiga saker) sa han i en föreläsning i samband med The Proms Season för en del år sen. Det handlade om fascism och musik, och han ställde frågan (jag har det inte ordagrant framför mig) om det kan finnas “musik som är fascistisk”, dvs inte musik som skapats under fascismen, eller skapats av någon som råkade vara fascist, utan musik vars struktur och emotionella kraft, vars själva väsen kan kallas fascistiskt. Steiner svarade själv att frågan naturligtvis är problematisk, men Carl Orffs ‘Carmina Burana’ – särskilt förstås ‘O Fortuna’ – är en given exempelkandidat.

-“Yes, yes, yes…!” ropade jag mot teveskärmen när Steiner sa detta. Jag kunde och kan inte hålla med mer. Och Tony Palmers film verkar bekräfta alla de Orffs snålförrädiska, fegusla karaktärsdrag jag hade inbillat mig att han besatt. Bara det här med Vita Rosen-lögnen är, sheeesh, ja man tappar hakan… Jag har nu inte tid att gå till Barbican på söndag och se filmen, men jag hoppas den kommer på teve nån gång.

Via Isobel: Johannes Forssberg i Expressen skriver utmärkt om den våg av förnuft och humanitet som sakta men säkert drar igenom olika länders narkotikalagstiftning i form av receptheroinet, en ursprungligen brittisk drogpolicy från sextiotalet som man – katastrofalt nog, som vi nu vet – övergav några år senare. Nu senast har Schweiz folkomröstat, Danmark tydligen likaså. Hurra för dom.

Och den dag svenska lagstiftare äntligen kan befria sig från sin förbudslåsning vad gäller rekreationsdroger – en socialpsykologisk kramp som hållit dem fast i många generationer nu – den dagen ska jag ta mig en macka med smör på, om jag får uttrycka det så. Och det får jag ju.

Luderin Darbone (1913-2008).

Här spelar Darbone briljant fela på The Hackberry Ramblers första hit från 1936, Jol Blon, “den glada blondinen”. Vokal av Lennis Sonnier. Har tiderna nånsin rullat bättre? Jag bara frågar.

Avd. Kokobananafakta: Claude Levi-Strauss fyllde 100 år i fredags.

I min egenhändigt hopskruvade tideräkning “dog” Levi-Strauss i sisådär slutet av fyrtiotalet. Det finns ju en del såna: människor som borde varit avlidna sedan länge. Margaret Thatcher är en annan.