Idag fick jag brev från en jättesnäll kvinna på Brombergs förlag, som undrade om jag ville ha lite pengar? Ja tack, sa jag, jag är inte den som säger nej. I brevet fanns också en bok, en ny pocketupplaga av Hanif Kureishis “Förorternas Buddha”, som jag översatte nån gång under förra århundradet.

Kureishi bjöd mig hem på te i samband med det jobbet, i en skumdyster lägenhet nånstans utåt Barons Court, så att vi kunde prata igenom översättningsspörsmål. Det blev en väldigt kort diskussion, för det var en av de mest lättöversatta böckerna jag nånsin handskats med(*). Så vi pratade om annat, vad minns jag inte. En sak minns jag dock, och det är kanske stating the bleedin’ obvious, men det låg verkligen en distinkt air of sexual ambiguity över hans person: hans sätt att tala, hans kroppsspråk, gestik, osv. En jävligt snygg kille, var vad han var.

Eller, ja, kanske inte. (Klicka på länken och se VÄRLDENS hemsktråkigaste hemsida… Sheeeeeesh…)

(*) Av nån anledning passar Kureishis prosa svenska språket som hand i handske, varför vet jag inte. Jag har då att jämföra med Bobbie Ann Mason, Breyten Breytenbach och Tom Wolfe, bland andra, och i inget av dom fallen var det lika hög grad fråga om “just hang on and enjoy the ride”, liksom.