En av mina julklappar (jag fick flera stycken!) var Jimi Hendrix ‘Electric Ladyland’, hans tredje album och närapå definitionen av ett “flawed masterpiece”, enligt min mening. Hur som haver, med CD:n får man som sedvanligt är också en “The Making of…”-dvd, som är helt fascinerande på flera sätt. Dels naturligtvis för att inte bara musikerna får komma till tals, utan studiotekniker och roadies och roadiesens hund, vilket allt ger en mycket tydligare helheltsbild av ett album som bäst av alla ger ledtrådar om vartåt Hendrix skulle gått, i musikaliskt hänseende, om han fått leva.

Det är här Steve Winwood kommer in i bilden. Dom spelade ju mycket ihop, Hendrix och Winwood, inte bara på ‘Electric…’ (orgeln på ‘Voodoo Chile’) utan i otaliga sessions på The Scene Club och annorstädes. Jag tror det är Chas Chandler som berättar att Hendrix många, många gånger bokstavligen hade handen på luren för att ringa Winwood och föreslå att dom bildar en grupp på mer formell basis – men att han aldrig vågade…! Hendrix var för blygsam, och såg uppenbart Winwood som seniorfiguren: det är faktiskt ett rätt gripande ögonblick i dvd:n när Winwood med visst vemod i rösten säger att visst var det en möjlighet, definitivt.

För dom av oss som växte upp med sextiotalsrocken är det ett ständigt omtuggat ämne vilken riktning Hendrix skulle tagit, och dom allra matigaste spekulationerna måste ju då handla om vad som skulle hänt om Hendrix blivit en del av Traffic, eller Traffic en del av honom, och hur Hendrix i det sammanhanget skulle påverkat Winwoods redan starka jazztendenser. (Och inte bara det: Hendrix musik skulle för första gången fått en vokalist den förtjänade… Hendrix sångröst – om än rytmiskt OK – var ju rätt bedrövlig, och han var så plågsamt medveten om det att han hade ett specialbyggt bås i studion, där han kunde gömma sig när han sjöng…)

I stället irrade Winwood runt i “the lost years” efter Traffic upplöstes, och hamnade i dåligt sällskap (dvs. Clapton). Här är Traffic med “Glad”, bara som exempel