Ännu en YouTube-runa
Categories: KulturelltSaturday, Jan 16, 2010
Ed Thigpen har gått och dött. Nåt smoothare har det aldrig funnits bakom trummorna. Här med OP-trion och Clark Terry.
January 17th, 2010 at 12:49 pm
Tack för att du berättar. Denne fantastiske man såg jag på Copenhagen Jazzhouse för ett antal år sedan, där han puffade för sin platta med sin grupp Scantett med den ende nu levande som kan tävla med Chet Baker, nämligen danske trumpetaren Jens Winther, Thomas Franck på tenorsax, Kasper Villaume på piano och Jesper Bodelsen på bas (den senare fick ofta små syrliga kommentarer av Thigpen för att han inte spelade riktigt så bra som han önskade). I lokalen satt Thigpens unga danska hustru och deras då mycket små barn var där med. Jag fick en fin liten signatur på skivan av honom med namnteckning och det kärnfulla budskapet Peace!
January 20th, 2010 at 4:07 pm
Faktiskt av en ren slump läst jag just en recension i DN av “Tribute to Oscar Peterson trio” som tydligen spelas på ett café i Stockholm. Där skriver recensenten så här:
“Oscar Peterson (1925–2007) var en jazzpianist som i perioder har setts lite över axeln, i princip därför att han spelade för lättsamt och underhållande. Men jazzen är också underhållning. Den är både konst och underhållning, ibland mer av det ena än det andra”…
Nu undrar jag i och för sig vilka periodare det är som sett OP över axeln men framför allt varför man får skriva vilka floskler som helst i DN. Konst kan/får alltså inte vara underhållning?
January 20th, 2010 at 7:50 pm
Ja, underhållnings- och konstresonemanget är floskigt värre. Men jag får nog hålla med vår vän om att OP ibland setts ner på av vissa jazzentusiaster, för i dom här räjongerna har sedan bebopen funnits ett i det närmaste stalinistiskt snobberi. Men jag är övertygad om att dessa överaxelntittare nästan uteslutande är icke-musiker, dvs. kritiker och aficionados. Musiker känner för det mesta igen kvalitet. Bortsett från Paul Anka.