DUMFAALE-principen förklarad
Categories: Kulturellt, Svenska medierFriday, Jan 15, 2010
Det här börjar bli lite löjligt. NRK -> TT -> G-P rapporterar att en amerikansk författare har pekat ut Jean Sibelius som nazist. Bevisbördan låter mer än lovligt lättviktig, men jag ska inte göra mig till gisslan hos gnädige Frau Fortuna genom att helt förkasta det, förrän jag sett det eventuella köttet på benen.
Vad jag menar med att det börjar bli löjligt är att det verkar som ju längre bort vi kommer från 1930- och 40-talen desto mer sensationellt tycks det bli att det fanns nazister på den tiden! Eller ens Tysklandsvänner, högerkvinnor, eller människor “som är fascinerade av mytologi och nationalism, precis som nazisterna”…Vi hade ju den där befängda historien om Selma för inte så länge sen, till exempel.
Det är en slags underförstådd anklagelse mot dom som levde samtida med den tyska nationalsocialismen, vare sig man gjorde det i Tyskland, Finland eller Sverige: så korkade var dom att dom inte hade vett på att tänka på alla oss som sitter här idag med 20-20 hindsight och kan bestraffa-genom-publicering minsta förseelse dom begick, om dom så bara kände en lätt kindens svalka från “örnens vingslag från söder”.
Det här är en whighistorisk princip som vi experter brukar kalla DUMFAALE-principen: “Den Utomordentligt Moraliska Fördelen Av Att Leva Efteråt”.
January 16th, 2010 at 3:17 pm
“Die Gnade des späten Geburts” kallade en borgmästare här i Wien det hela, det är väl ungefär detsamma som DUMFAALE. Men å andra sidan skadar det nog inte att tänka efter litet – bara för att vi inte var tillräckligt födda för att göra bort oss behöver vi väl inte vara tysta om de som gjorde det. Men Lagerlöf och Sibelius, då blir det ju rena hysterin. Men vad skall man säga om Kurt Atterberg, Joel Berglund och Seth Svanholm t.ex ? P.O.Sundman och Fredrik Böök gick väl definitivt över gränsen.
Man får försöka nyansera sig så man inte blir som alla dessa Jessicor och Åsor.
January 16th, 2010 at 7:48 pm
Det är så sagt som det är sant, Bengt. Jag var inte i min glasklaraste form när jag skrev posten, det ser jag nu. Exemplet Atterberg är alldeles utmärkt i det hänseendet. Vad jag reagerade på, i Sibelius som i Wilhemsson borta hos Bodil, är ju att ett idéklimat i sig kan gälla som ett slags fällande bevis i historiens domstol. Det är ett paradexempel på whighistoriens tendens till “åsiktsanakronism”, dvs när man pådyvlar historiska figurer ens nutida åsikter. För Wilhelmsson var hans folktypstänkande säkert inte särskilt “grumligt”. Men för Kempe är det det. Därför att det ledde till Auschwitz. Case closed.
Fan, det där sista var så bra så jag tror jag ska posta det hos Bodil också!