[Jag klickade på fel knapp för en stund sen – easily done – och langade upp en förtidig version av nedanstående, men detta är vad som gäller… Tror jag.]

2.

Jag inser här att jag måste klargöra en sak. Den politiska och konstitutionella bakgrunden till alla dessa försök att begränsa religionerna utgörs av ett tänkt idealtillstånd, som man då kan kalla “den sekulära republiken” utan att för den skull tala specifikt om Frankrike. Det är i en sådan politisk miljö – kalla det “Frankrike Plus” (eller F+) – som alla dessa möjliga scenarier utspelar sig.

Det är ett idealt tillstånd – en utopi? – som sannerligen inte existerar, allra minst i de delar av världen där islam är starkt. Men F+ måste få ha verklighet i det här sammanhanget, annars vecklar vi in oss alldeles för många specifika detaljer: skulle detta funkat i svensk lagstiftning, i den irländska situationen, under den amerikanska konstitutionen? (Vilket i sin tur förstås inte hindrar att vi kan hämta exempel från Sverige, Irland och USA.) Vi talar om ett tänkt ideal, ett maximerat förnuftssamhälle, som på demokratisk grund bestämt sig för att religionernas tendens till blodtörstighet och amoralitet nu är så starkt belagd att det kräver ett starkare juridiskt försvar för alla medborgare, både religiösa och icke-religiösa.

[Jag tänker högt här, ha tålamod…]

Det innebär till exempel att, inte bara är kyrkan skild från staten i F+, utan staten betraktar kyrkor och religioner som vilka ideella organisationer som helst (vilket definitivt inte är fallet i verkligheten, allra minst i Frankrike, syns det mig). Staten (den lagstiftande församlingen kan se annorlunda ut) är alltså inte proaktivt antireligiös (och får inte vara det) men har i sin offentliga skepnad huggit av alla historiska, kulturella och ritualistiska band till religionen.

Och precis som alla ideella organisationer får kyrkorna rätta sig efter gällande lag. Där tror jag det ovanstående resonemanget om katolsk exkommunikation kan vara högst relevant. Man kan också titta på motsatsen (“inkommunikation”…?). Här i UK är det i skrivande stund lite rabalder om det faktum att BNP inte tillåter andra än vita britter att vara medlemmar, för det är olagligt. De måste tillåta svarta, bruna, gröna och blå människor att gå med. Varför skulle då lagen inte kunna tillåta att ickereligiösa går med i religiösa samfund och där agerar förnuftets mullvadar, som trottarna förr i världen?

Eller ta frågan om proselytiserandet, en fråga som också berör prästerskapet. Det går lika lite att stoppa värvningsförsöken som det går att avskaffa prästerskapet, men man kan sätta några rätt effektiva hinder i vägen. Jag ser inte varför man inte kan tillämpa ungefär samma regler som gäller för oombedd reklam (sv? “unsolicited advertising”), dvs. att man kan införa ett across-the-board-förbud mot exempelvis jehovitisk dörrknackning, eller alla andra former av proselytiserande som inte sker inom ramen för en proaktivt frivillig handling från den potentiellt värvades sida.

Det vill säga, är du dum nog att tro på vad scientologen talar om för dig ute på gatan och sedan följer med honom in på kontoret med plånboken i högsta hugg, så är du i din fulla rätt att vara såpass korkad. Men om ett JV försöker stoppa Vakttornet i händerna på dig, där du står i ytterdörren, så har du rätt att ringa polisen.

Proselytisering får aldrig riktas mot minderåriga, inte ens med föräldrars tillstånd. Proselytisering får aldrig ske när den potentiellt värvade befinner sig i en utsatt situation, t.ex. i sjukdomstillstånd, eller annan personlig krissituation. En framgångsrik proselytisering måste alltid befästas i ett skrivet kontrakt, för vilket sedvanlig kontraktslag gäller. (Det sista är viktigt, därför att gudars existens inte går att bevisa; lagen står klart på den värvades sida i en konflikt).

(Ett litet stickspår, men ändå: could you sue religion out of existence…?! [Sound of evil lawyers laughing]).

Därefter, pengarna. Jag tror heller inte detta är fallet överallt, men alla kyrkor – stora som små – måste registrera sig som välgörenhetsorganisationer och därmed underkasta sig diktatorisk, mitt-i-natten-rädande revisorskontroll. Alla papper (inklusive sedlar) på bordet, kvitton på allt, vartenda öre redovisat. Räkenskaper och redovisningar måste vara “audited” (sv?) av utomstående och redovisas för församlingen – och alla andra – på regelbunden basis, och detta måste inkludera prästernas personliga konton och inkomster/utgifter.

Till slut, blodtörstigheten. Med tanke på att prästerskapet så ofta varit upprinnelsen till våldshandlingar, måste vi dra de historiska lärdomarna och skydda oss mycket bättre än vi hittills gjort. Alla religiösa sammankomster med mer än en (1) deltagare bortsett från prästen – gudstjänster, predikningar, möten – måste bandas och bevaras i sex månader. Allt som strider mot lagen om uppvigling, hets mot folkgrupp, osv måste beivras å det starkaste. Det religiösa vardagslivet måste övervakas lika intensivt som vilken livlig trafikkorsning som helst. Trots allt, hit kan seriösa våldsbrott spåras: mord på abortläkare, på homosexuella, på tredje rangens konstnärer i nordvästra Skåne. Alla har rätt att slippa bli mördade.

Nästa avsnitt tror jag måste handla om blasfemi och yttrandefrihet. Men kom gärna med andra förslag.