Om precis en månad är det alltså parlamentsval. Labour kommer att “vinna” i så måtto att dom bildar minoritetsregering med stöd av Lib-Dems, i utbyte mot att Vince Cable blir finansminister och löftet om ett seriöst försök att införa PR, proportionell representation. Det funkar i sex månader, för i oktober kommer ett misstroendevotum om överhusreform, Brown avgår och utlyser nyval, David Miliband tar över som partiledare och för labour till knapp majoritetsseger i mitten av november.

Gäsp, alltså. Det här är ett val som känns mer oangeläget än något annat val jag varit med om. Och Geofrey Wheatcroft håller med mig. Egentligen är det enda intressanta, och det enda jag nog tänker skriva om här, i vilken utsträckning väljarna (förutsatt att valdeltagandet inte sjunker till än mer katastrofala nivåer) gör valet till räfst och rättartning med en generation politiker som måste höra till de mest perfida, korrupta och inpiskade som den parlamentariska demokratin någonsin har fått husera.