Ni minns posten om den antropocena epoken? Läs då detta:

Vi har verkligen utsöndrat en människans tidsålder ur oss själva precis som spindlarna utsöndrar sina nät: ett väldigt, allt innefattande tak … som stänger ner det synbara på alla sidor medan det absorberar alla fordom naturliga beståndsdelar i sin omgivning, och förvandlar dem till sin egen människotillverkade substans. Men inuti denna horisont av immanens vandrar vi lika främmande som stamfolk, eller besökare från yttre rymden, alltmedan vi beundrar dess oföreställbart komplexa och spröda filigransarbete och ryggar undan från dess bottenlösa jättegrytor, står och hänger vid en regnmur av exotiska och artificiella växter, eller våndas bland giftiga färger och dödliga stjälkar som vi aldrig blivit tillsagda att undvika. Den värld som är människans tidsålder är en estetisk förevändning för malande skräck eller patologisk extas, och i dess kosmos, varav allt hämtats ur själva fibrerna av vårt eget vara och satts i förening med varenda post-naturliga cell mer främmande för oss än naturen själv, fortsätter vi att mumla Kants gamla frågor – Vad kan jag veta? Vad borde jag göra? Vad får jag hoppas? – under en stjärnhimmel som inte är mer mottaglig för oss än en spegel eller en rymdfarkost, utan att förstå att de behöver ett bihang i form av en ful och byråkratisk representationell kvalificering: vad kan jag veta inuti detta system? Vad borde jag göra i en värld som helt och hållet uppfunnits av mig själv? Vad kan jag hoppas på ensam i en helt och hållet mänsklig tidsålder?

Ur Fredric Jameson: ‘Valences of the Dialectic’ (2009); citatet hämtat ur denna recension i LRB. Min övers.