Eric Griffiths i senaste TLS tecknar en bild, ur TS Eliots brev, av diktarens i förväg dömda äktenskap med Vivien Haigh-Wood på 1920-talet. Det är en bild av ett helvete på jorden.

Man och hustru skuggade varandra genom en anspänd, sjuklig tango, den ena hasande i reträtt medan den andra tog ett kliv framåt (“Jag fick influensa strax efter jul och jag hade knappt tagit mig ur bädden förrän Vivien plötsligt rusade i säng och vägrade ta sig upp igen,” till Charles Haigh-Wood juli 1925). Medan de var förbundna i var sin förfäran kunde de visserligen lyssna på varandras listor över krassligheter med sympati, till och med deltagande, men när som helst kunde det börja klinga falskt mellan dem och de började tolka varandras veklagan som manipulation, som utpressning eller konspiration. De blev utomstående vittnen till sina egna erfarenheter, ömsesidigt misstänksamma, så som Eliots bror misstänkte Vivien (“hon uppmuntrar undermedvetet sina sammanbrott”), så som Eliot 1926 var misstänksam mot John Donne: “denna avsiktliga överstimulans, denna exploatering av nerverna – för det är vad det handlar om – har i sig, för mig, något skrupellöst”. Vad som slog henne som ett instabilt effektsökeri i deras samliv – “livet är så febrilt och så långtråkigt på samma gång” (1918) – framstod för honom som om det bar inom sig kraften av en konstnärlig konvention typ hämndtragedi, med alla dess rutiner, dess vanskliga “mixtur av tröttsam diskurs och plötslig verklighet” (1927), ambivalent i sin makt att antingen platta till eller sätta i högrelief det samspel den inramar.

[PS lite senare: Det är nog bara en man i övre medelåldern som kan posta ovanstående citat som något som är värt att notera. Mina unga läsare behöver inte bry sig, ännu. Vi blir alla Strindberg vad det lider. Eller Eugene O’Neill. Eller Lars Norén. Sällan eller aldrig blir man Nils Poppe.]