Jag har hittills inte skrivit nåt som det brittiska valet därför att det finns så oerhört lite av vikt att säga. Det mest intressanta som hänt är i själva verket ett par icke-händelser: att Lib-Demledaren Nick Cleggs framgångar mest beror på att han gjorde bra ifrån sig i partiledardebatterna, samt att det finns en möjlighet att Labour inte bara hamnar på tredje plats, utan på väljarsiffror under 20%.

Men det kan ju knappast kompensera för den ekande tystnaden kring elefanthjorden i rummet. Att nerskärningar värda 30 miljarder pund väntar på vilken regering det nu blir, och att en grekisk situation inte bara går att förutspå, den går i princip att garantera. Grekland är inte ensamt om att ha både anarkister och förbannade kontorister – ni minns Poll Tax-upploppen? Allt medan kapitalet tar semester hos Costas Markakis Enterprises i San Diego och resten av den befintliga budgeten går till en försvarsmakt som organiserats efter en andra världskrigmall, och till den delen av byggnadsindustrin som kan smälla upp ett nytt superfängelse på tre veckor, eftersom kriminaliteten är den enda del av samhällslivet som visar upp god tillväxt.

Ni tror jag överdriver? Inte mycket. Jag önskar jag kunde komma på nån stor och dramatisk och oåterkallelig gest, a la Thomas Nydahl, för att markera min djupt kända avsky. Men sluta skriva i tidningarna har jag gjort sen långt tillbaka. Man kanske borde svara med en mot-icke-händelse: att inte bry sig om att rösta. Ha, that’ll learn them…!

I dunno. You tell me.