Egentligen vore det väl klokast att lämna alla kommentarer om det brittiska valet därhän ännu några dagar, eftersom hästhandlandet just pågår som värst. Men en sak är så slående, och överraskande, att det måste sägas redan nu: hur dåligt det gick för de konservativa, valets nominella segrare. Både vad gäller opinionssiffrorna före och själva valutgången, så är det enastående att de inte klarade av att mobilisera en klar majoritet, trots att det perversa valkretssystemet är riggat för att ge dem en sådan, och låga procenttal till trots.

Och se sen den större kontexten. Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Det är inte bara ytterligt svagt, det bekräftar också så tydligt man nånsin vill att de progressiva idéerna trots allt – trots New Labour, framför allt – vinner genklang hos en klar majoritet av brittiska väljare.

Och mycket riktigt, anti-Cameronstämningarna sprider sig just nu i torypartiet, från högern och in mot mitten. Det är långt ifrån otänkbart att det här blir en pyrrhysseger för de konservativa, och att partiet till slut splittras i två: en thatcheristiskt färgad antieuropeisk skattesänkarfalang och en mer medlidsam, liberal, One-Nation-Tory-falang. Dags kanske att lägga en flaska skumpa på is.