The Smooth Freak Brothers
Categories: Brittiskt allmäntSaturday, Sep 25, 2010
Så det blev Ed Miliband, well well… Läs BBC:s redogörelse här. Studera sedan bilden ovan och läs en rolig och bra krönika av Matthew Norman om rivaliteten mellan judiska bröder, från Independent i maj. Ta till sist en macka och var som folk.
Vilket bröderna Miliband definitivt inte är, som Matthew Norman så väl beskriver. Dom är freaks, helt enkelt. The Smooth Freak Brothers, snarare än The Furry Dittos. Så här ligger det till. Jag satt i styrelsen för en lågstadieskola i Kentish Town i tjugo år, från 1986 och framåt, som föräldrarepresentant och vice ordförande. Under ett par år – 1995-6 – satt David Miliband med som en av Labourrepresentanterna, så jag lärde känna honom rätt väl. Han jobbade då huvudsakligen som tankesmed åt Tony Blair, och ens intryck av honom var bara positivt.
Redan då var David M. politiker ut i fingerspetsarna, i den meningen att han var född styrelsemänniska, svalde delrapporter som vatten, fokuserade på väsentligheter, balanserade långsiktigt med kortsiktigt oerhört skickligt, anpassade sitt språkbruk till den publik han hade framför sig, etc etc. Alla visste ju att hans väg var i förväg utstakad till toppen, vilket gjorde det desto mer imponerande att han inte bara satte sig så väl in i skolans problem, stora som små, utan att han också t.ex. tog av sin fritid och kom in och läste med ungar som hade lässvårigheter, ett jobb man alltid fick ställa upp på (det var en skola med en hel del problem, milt uttryckt).
Bröderna bodde då i föräldrahemmet inte långt därifrån, en stor kåk i det poshaste av posha Primrose Hill, och ett par-tre gånger i veckan stötte man på David och Ed vid Chalk Farms tunnelbana vid dagens slut. Snygge David var den som gick först och alltid tjingsade, medan Ed var den paniskt stirrande, förläste prästseminaristen som gick bakom och alltid hade svårt att säga hej. Ed kom jag aldrig i samtal med, men däremot ett kufiskt sådant med David under ett möte hemma hos mig alldeles som parlamentsvalet utlysts våren 1997.
Min bror Olof, som är statsvetare, var då på besök och David kände till lite grand om både maktutredningen och Olofs forskning kring demokratifrågor, så jag föreslog en fika och ett samtal. David hade med sig en kladdkaka av nån sort och vi pratade väl mest om valrörelsen, som just hade satt igång. Men det underliga var att vad David mest ville poängtera för oss båda – hans message, the spin – var vilket katastrofalt underläge New Labour spelade i. Torypartiet, sa han, hade trettioåtta miljoner datorer och nittitusen frontline spindocs och en proaktiv mediapolicy som skulle gjort Goebbels grön, medan New Labour då satt med, typ, två halvtidstjänster i ett lånat kontor i nedre Balham, utan dass.
Verkligheten var förstås tvärtom. Det var “the Millbank operation” som gjorde Goebbels avundsjuk, och torypartiet som hade förlorat redan innan dom förlorade. Varför såg David M. det som nödvändigt att så till den milda grad förvränga verkligheten, under ett samtal som inte kunde varit mer “bakgrund”, “personligt”, “relaxat”…? Om man vill veta svaret på den frågan, så räcker det med att studera David M:s tid som utrikesminister: advokaten Philippe Sands skrev bra häromdagen, bara om tortyrfrågan. Han var inte så imponerande som jag trodde. Inte alls.
Så Ed ska vara det radikala alternativet, för det var fackföreningsrösterna som langade in honom. -“He declared he would fight every minute of leadership for a ‘more prosperous, more equal, more fair society’ as Labour seeks a route back to government” rapporterar The G. Var har vi hört det förut? Jo, i början av 70-talet, när socialdemokraternas paroll var “Ökad jämlikhet”. Snabbt som attan dök en affisch upp med parollen “Ökad frihet, ökad jämlikhet, ökat broderskap”.
Mer bröder. Vi behöver mer bröder.
September 26th, 2010 at 9:39 am
Tänka att du har suttit i samma styrelse som David Miliband och dessutom fikat med honom. Det är ju nästan som att ha träffat Gunnar Björling.
September 26th, 2010 at 6:01 pm
TT: ånej, Björling brädar allt!
September 26th, 2010 at 7:48 pm
Men är det verkligen säkert att valet av Ed kommer att gynna tories? Såg honom just på svensk TV plus en intervju med Polly Toynbee. Åtmninstone talade han för en återgång till klassiska socialdemokratiska värden (men med ett yngre ansikte) och kan det inte vara det som många väljare önskar sig just nu? Polly trodde i vart fall att han nu kommer att visa fackförenigarna att de inte äger honom. Överhuvudtaget lät han rätt bra.
I vart fall kommer det att bli helt annorlunda i Sverige. Gullighetsprincipen, eller kanske vi skall kalla den Lars Lagerbäckprincipen- gör att Mona Sahlin med anhang kommer att sitta i orubbat bo.
F.ö: Jag mötte Lassie. En annan gång skall jag berätta om när en amerikansk vicepresident erbjöd mig ett jobb 😉
September 26th, 2010 at 8:01 pm
Jag tror inte alls Eds val kommer att gynna tories. Just nu verkar det mycket litet i Labourhänseende som rubbar tories. Labour är för ögonblicket irrelevanta. En double-dip recession och/eller blodiga nerskärningar blir slutet för koalitionen, det fattar alla. Det tragiska är att Labour inte varit förmögna att avslöja lögnen om underskottet i finanserna..Avbeställ Trident så fixar man hela den brittiska ekonomin. Bara som exempel. It’s a joke.
September 27th, 2010 at 4:44 am
Är inte socialdemokratins problem – beyond the Milibands – att dess affärsidé har varit (är?), inte att avskaffa kapitalismen utan att göra livet i kapitalismen uthärdligt för den överväldigande majoritet (inklusive den stora delen av det som i dagligt tal betecknas som medelklass) som vare sig har ekonomiskt eller kulturellt/utbildningsmässigt kapital att tala om, och att socialdemokratin idag har väldigt få idéer om hur det ska gå till idag. Gordon Browns idé om att åtminstone höja den absoluta bottennivån var väl en av de få idéer som kan betecknas som socialdemokratiska. Tony Blairs idéer handlade ju mest om mer social rörlighet, vilket förvisso har sin betydelse men även en extrem nivå av social rörlighet förhindrar ju inte att majoriteten kommer att sakna just ekonomiskt och kulturellt kapital i relativ mening.
September 27th, 2010 at 8:04 am
kcl: en utmärkt beskrivning av läget, som ju också kan gälla för vänstern i stort, inte bara socialdemokratin. Och det ska inte förnekas att både under Blair och Brown skedde en del som förbättrade tillvaron för “bottenskikten”: Sure Start-programmet för barn, minimumlönen, satsningen på skolornas infrastruktur, tax credits, osv osv. Men det skedde på det strikt praktiska planet, det handlade om ingenjörsåtgärder. Det var snarare bristen på visioner, på alternativa tolkningar av marknaden, på den förlegade och idiotiska tron på trickle-down, osv, som felet låg. Och jag är i allra högsta grad tveksam över Ed M:s förmåga att ta partiet i alternativ riktning.