Så här klok kunde Georg Brandes vara:

Stora andars själfbiografi har i forna tider vanligen haft någon af följande tre typer: så här vilsefarande var jag; på det här sättet blef jag omvänd (S:t Augustinus). Så här dålig var jag; men hvem vågar kalla sig bättre! (Rousseau) På detta sätt danades långsamt inifrån och af omständigheternas gunst och nåd ett geni. (Goethe)

Vid alla dessa former af själfframställning är författaren i väsentlig grad sysselsatt med sig själf.

Under det förflutna århundradet [1800-talet; min anm.] plägade framstående personligheters själfbiografi vara affattad efter ettdera af följande mönster: Så talangfull, så intagande var jag, så erkänd och beundrad blef jag. (Johanne Luise Heiberg) Eller: Så talangfull och älskvärd var jag; så misskänd blef jag och så hårda strider fick jag genomkämpa, innan jag vann berömmelsens krona. (H. C. Andersen.)

I båda dessa arter af lefnadsbeskrifning har författaren företrädesvis sysselsatt sig med, hvad hans medmänniskor hafva tyckt och sagt om honom.

Vad hände i skarven mellan de två kategorierna? Industrialismens genombrott, förstås. Har någon någonsin sammanfattat det marxistiska begreppet reifikation på ett behändigare vis? (Finns här inte också en massa Foucault, och en massa annat kulturteoretiskt tjosan?)

Hade Brandes levt idag kunde han ju också lagt till en tredje art i den andra kategorin: en sådan här nolla var jag; en sådan här nolla har jag förblivit, det är bara det att strålkastarljuset en kort stund råkade hamna på min skinande nuna.

I nästa avsnitt – eller afsnitt – av “Who? Me?” ska jag citera de följande två styckena i Brandes företal till den självbiografi jag just nu läser (om). Den som gissar rätt författare därtill vinner något. Lite frågesport, alltså. Det lackar ju mot jul. (Eller hjul.)