Det är nästan för svårt att smälta att man aldrig kommer att få läsa nåt nytt av Tom Lubbock igen.

En kollega till honom, Brian Sewell, som “skriver” om konst för Evening Standard, och är en ointressant, massproducerad tramsfjolla som inte kan nåt om konst efter 1723, sa – trots detta – att TL:s död är “a wretched loss”. Och det är sant. Det är det.

Man undrar ju ibland hur statistiken slår ut. Det verkar ofta i ens melankoliska ögonblick som att det bara är de läsvärda skribenterna som dör i förtid. Varför? Därför att döden är a philistine through and through, right…?

Wrong. Jag anar att det är fördelat ungefär lika, och tur är kanske det. Men, handen på hjärtat, tycker vi inte alla nånstans långt inne att dom icke-läsvärda borde dö först…? Erkänn: så är det. Sålla ut dom. Slå ihjäl dom. Innan det är för sent.

Sorry.

Jag tänkte att vi kanske behövde gaska upp oss, så i nästa post – jag lägger upp den om en liten stund – kommer några tankar om bilkörning och, specifikt,  “Varningsblinkerns Semantik”.

(Detta var en trailer från Pressylta Productions Inc.)