Det finns två seasons på det engelska året, i båda betydelserna, årstid och säsong. Vi är nu mitt inne i den första, vårsäsongen. Den börjar alltid med The Boat Race i mars, och går via Grand National, London Marathon, Badminton Horse Trials, fram till avslutningen med Royal Ascot i juni.

Och, jo visserligen: har man planterat sina lackskor i den världen, så finns det naturligtvis en massa vårbaler och välgörenhetsfester att gå på (om än inte av Pressyltas virtuella klass…). Men säsongen är inte alls bara till för de välbärgades skull; den är tvärtom en tid när samspelet (och för all del konflikten) mellan sociala strata, mellan olika typer av offentlighet, mellan tradition och anti-tradition, är som mest intensivt.

Säsongerna är liksom när samhället tittar sig i spegeln, med en blandning av klädsam tillfredsställelse och skorrande fasa.

Men om vårsäsongen är Mozart – lätt och ljus, i mycket fokuserad på utstyrsel, dansande, glammande och social – så är höstsäsongen Johann Sebastian Bach: mörkare, fylligare färger, ett mycket mer detaljerat historiskt och socialt register, en varaktigare musik.

Jag tycker alltid den tar sin början när man ser de första Cox’s Orange Pippin i affärerna, i oktobertid. Löven faller och gatorna ser ut som guld och brons. Snart känner man doften av krut i luften från smällarna och raketerna. Så kommer Bonfire Night den 5 november, följt av det (trots allt) ganska gripande ceremonielet kring Remembrance Day den 11/11. Och så står julen för dörren.

Det är en ovanlig april i år i London, rent vädermässigt. Inga hastiga skurar, ingen kastblåst, inga plötsliga solblixtar. Det är sommar, snarare: 20 grader, klarblå himmel, stiltje… Ändå kan man sakna hösten, mitt i alltihop.