Nu när vi fått reda på avsevärt mer om (den inledande) jakten på Osama bin Laden – genom den nya omgången Guantanamodokument via Wikileaks; Jason Burke skriver om ObL här – så framstår ju “kriget” mot terrorismen som ett ännu större strategiskt misstag än man trodde möjligt…

Vad som bl.a. slår en är vilken central roll reda pengar spelade i alltihop… Cash talks, som sagt. ObL är till exempel väldigt mån om att de lokala krigsherrarna som försåg honom med fri lejd norrut från Tora Bora i november/december 2001 skulle få de summor han lovat betala i utbyte, och skickade sina löjtnanter med kontanter kors och tvärs. Allt som allt ska en miljon dollar (av saudiarabisk provenans, naturligtvis) ha gått åt till att säkra ObL:s flyktvägar.

Eller med andra ord, “kriget” borde alltså – som många från början hävdat, bl.a. Zbigniew Brzezinski – ha varit en massiv internationell polisinsats, utrustad med en sagolik mängd kontanter. För det är ju helt uppenbart, med vad vi nu vet, att man skulle kunnat muta sig fram genom östra Afghanistan och norra Waziristan, krigsherre för krigsherre, och till slut – en trekvarts miljon dollar senare – stå utanför ObL:s toa i Jalalabad med slutfakturan i hand. Job done.

Omnämnd blir också “doktor” al-Zawahiri… “bin Ladens sidekick, som uppenbarat sig straight out of central casting: extrempolitikens evige andreman, som ständigt hänger i rockskörtarna på starkare personligheter; den våldskåta låtsashjälten, som alltid är den förste att tjalla, vid första fängelseförhöret; charlatan, urkundsförfalskare och usel kirurg, med den intellektuella kapaciteten hos en genomsnittligt begåvad schnauzer… Whadda guy.” (Saxat från Pressylta 14 juli 2008, apropå en mycket läsvärd text av Lawrence Wright om konflikterna inom jihadismen, “The Heretic“)