His Bobness 70
Categories: UncategorizedTuesday, May 24, 2011
“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen
Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.
Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.
Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.
Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.
Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.
May 24th, 2011 at 4:53 pm
Dylans möten med vanliga döda tycks nästan ha blivit en egen genre inom den folkliga berättarkonsten. Av min frisör hörde jag för ett tag sen följande historia, inte lika sensationell som den om Dave men lite småkul ändå. Min frisör hade en kund, en åttiårig herre, som tillsammans med sin fru då och då brukade gå och ta en drink i Grand Hôtels bar här i Stockholm. En kväll när de var där fick den gamle mannen syn på en lite udda figur som satt för sig själv i baren. Han tyckte han såg ensam och vilsen ut på nåt vis och tänkte väl att en vänlig gest från en medmänniska skulle få honom att känna sig lite mindre ensam och vilsen. Så han bad servitören köpa en drink till honom. Mannen i baren, som är Dylan förstås, får sin drink och den okände bjudaren pekas ut av servitören. Dylan går fram till paret, tackar och presenterar sig och frågar om han får göra dem sällskap. Namnet säger dem inte så mycket, inte ansiktet heller, men visst får han det. Sen följer en mycket trevlig kväll. Dylan är i strålande form, pratar och skämtar, beställer in fler drinkar och nojsar med den gamla damen. Till sist slår han sig även ner vid barens piano och spelar och sjunger ett par låtar. En dag eller så efter den lyckade barkvällen får paret syn på sitt sympatiska sällskap igen – i TV! Det är utdelningen av Polarpriset, och nu ser han inte alls ut att ha lika trevligt. ”Gud, vad sur han såg ut!” säger de när de kort därefter stöter ihop med min frisör på gatan och berättar historien för honom. ”Han som var så himla trevlig!”
May 24th, 2011 at 7:41 pm
Paul Simon skojade en gång i en intervju och sade att han hade letat igenom Dylans soptunnor för at försöka komma på “how Dylan did it”. Det togs på allvar av somliga journalister och Simon fick dementera i en långt senare intervju: “Why would I think I’d find something out by looking through his _trash_?” Men det fanns andra som ägnade sig åt just den sortens soptunnearkeologi, som (naturligtvis) “dylanologen” A.J. Weberman.
May 24th, 2011 at 8:30 pm
Här är en SANN Dylanhistoria. Det finns en döbra skotsk sessiongitarrist som heter Angus D (som i “Diskretion är allt”). En gång fick Angus jobb på en studioinspelning med His Bobness. Mitt i en låt bryter Dylan plötsligt och säger att han “måste vila rösten”, varefter han går ut i kontrollrummet. Då muttrar Angus på sin bredaste glaswegian: “Wha’ fuckin’ voice…?” And, you guessed it: mickarna är förstås fortfarande på. Dylan ser definitivt inte det roliga. Nån timma senare sitter Angus på planet tillbaka hem.
May 25th, 2011 at 5:50 am
Ha ha!
May 25th, 2011 at 8:59 pm
Klintbergare!
May 25th, 2011 at 9:13 pm
Bengt. Du har nog rätt. Du har nästan alltid rätt. (Utom Aniara). Och du har säkert rätt om detta också. Men – vad betyder “Klintbergare”?
May 25th, 2011 at 9:22 pm
Jag tror det är en finare omskrivning för att vi ljuger. Eller i mitt fall min frisör. Jag ljuger aldrig.
May 25th, 2011 at 9:28 pm
Men ljug är ju bara sanningen i skugga. Det gör ingen skillnad för de blinda.
May 25th, 2011 at 10:56 pm
Klintbergare – ett insiderord för vandringssägner. Men Gunnar, stackare, du har väl missat Sveriges Radios folkarkivarier?
May 26th, 2011 at 8:51 am
I Bengt af Klintbergs underhållsamma bok “Den stulna njuren” skriver han bl.a. i avsnittet “Kungamiddagen”: ” Berättelsen…[hör hemma i] en långlivad tradition om möten mellan dem som befinner sig högst uppe och längst nere på samhällsstegen.” Han tar bl.a. Karl XI (“Gråkappan”) som exempel men även Hans Vedervärdighet K16G.
Om man tänker efter: Varför skulle Bob Dylan (Bob Dylan!) sitta ensam i baren? Enda anledningen skulle då vara just att han ville vara ifred. Men varför då ta kontakt-uppenbarligen på strålande humör- med ett äldre par i baren?
Det positiva med hela den hör historien är uppgiften att tydlgen även äldre par kan besöka Grands bar. Det tar vi fasta på.
Killjoy was here.
May 26th, 2011 at 9:48 am
Bengt: Jag tror scenariot med kändisen ensam i baren som slår sig i slang med vanligt folk däremot är fullt sannolikt, särskilt vad gäller Dylan, som ju är ökänt excentrisk i sitt vardagsbeteende (han promenerar omkring på gatorna i New Jersey för att hitta var Springsteen fick sin inspiration ifrån, och blir haffad för vagrancy…) Det där med att finna nöje i “vanligt folks” sällskap är ju en gammal hederlig “utanförskaps”-trop: det emblematiska ögonblicket kanske i Hermann Hesses “Steppenwolf” när han tittar in i det småborgerliga lilla hemmet genom dörrgläntan och känner en näranog extatisk längtan efter normalitet, vanlighet, småborgerlighet…
May 26th, 2011 at 10:04 am
Gunnar: Du kan naturligtvis ha rätt även om verkligheten vanligtvis underträffar dikten trots allt vad man säger. Och varför hör man aldrig någon säga:”När jag satt i Grands Bar träffade jag Bob Dylan” osv. Det är oftast någon släkting som hört det av en bekant.
Men jag kan mycket väl ha fel. Träffar jag Dylan skall jag fråga honom.
May 26th, 2011 at 12:43 pm
Det tycks verkligen stämma det där att Dylan liksom Fantomen emellanåt går som en vanlig man på gatorna. Ibland, som i New Jersey, ringer folk polisen, ibland ger de honom skjuts till Cirkus på Djurgården där han ska uppträda etc. etc. Mycket är säkert klintbergare, men annat verkar onekligen sant. Härom året t ex gjorde han ett i efterhand berömt besök i John Lennons barndomshem i Liverpool. Under bussturen dit och under rundvandringen var det ingen av de övriga turisterna som kände igen honom. Så vem vet, Bengt, sannolikheten att du ska träffa honom är kanske större än du tror. Håll korpgluggarna öppna!
May 26th, 2011 at 1:25 pm
Jag säger ba´, gud alltså, vilken skugga den mannen kastar, fatta!.