Det här kommer att bli en temavecka, kallad… nånting… Mycket musik, mycket genreknåp, en del hitlistor… Vi börjar med Litterära Önskedrömmar…

…att kunna läsa i original … ‘Don Quixote’ – allt av Gogol – ‘Kama Sutra’ – allt av Flaubert – ‘Gilgamesh’ – Proust – Osip Madelstam – poesi från Lakota/Dakota-traditionen…

…att få läsa Gunnar Ekelöfs översättning (i alla fall början) av Ezra Pounds Canto 81:

What thou lovest well remains, the rest is dross
What thou lov’st well shall not be reft from thee
What thou lov’st well is thy true heritage
Whose world, or mine or theirs or is it of none?

…att hitta en opublicerad roman av Hjalmar Söderberg, som är så skandalös att inte ett enda förlag vill publicera den, inte ens i dessa upplysta tider, år 2011…

…att se en värld i ett sandkorn, en himmel i den vilda blomman, att hålla oändligheten i sin hand, och evigheten i en timma…

…att få läsa en svensk deckare där detektiven är en helt normal nykterist, som inte ens har katt…

…att kunna skriva en öppningsscen som den i ‘What Makes Sammy Run?’…

The first time I saw him he couldn’t have been more than sixteen years old, a little ferret of a kid, sharp and quick. Sammy Glick. Used to run copy for me. Always ran. Always looked thirsty.

(Läs mer här)

För dom av er som intresserar er för phone-hackingskandalen, härmed senaste nytt… Polisen drar på sig de stålhättade kängorna och sparkar ner dörren på The Guardian… Met Police använder sig av en “spioneri”-klausul i Official Secrets Act för att få journalisterna Amelia Hill och Nick Davies att röja källan bakom Mille Dowler-avslöjandet… Totalt outrageous…! En civilrättslig skandal av mått på uppsegling…

Inte för att jag har mycket till övers för Jakubowskis resonemang (utan att ha läst romanen i fråga, ska genast tilläggas), men det är ganska enastående vad man kommer undan med i Sverige om man heter Jan Guillou: “Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland…”.

Dom av oss som är intresserade av historia måste så klart rita ett litet frågetecken i kanten här. Det bör man ju alltid göra när man stöter på att-satser av den här kallt konstaterande arten. Frågetecknet står för ett flertal problem: var finns bevisen för påståendet? hur mäter man kolonialt barbari, särskilt i en komplicerad multinationell jämförelse som denna? och framför allt: vem utför mätningen, och tolkar resultaten av den?

Tills vi fått se några pålitliga historiska och sociologiska studier som kan stötta hans påstående har man ju bara spekulationer att tillgå. Men sådana kan också ta oss en bit på vägen. På ett eller annat sätt måste Guillous påstående ha sin huvudsakliga vetenskapliga grund i de koloniserades erfarenheter. Att helt, eller ens delvis, förlita sig på kolonisatörernas bedömningar och historieskrivningar är naturligtvis fatalt i det här sammanhanget.

Med tanke på att de människor som levde under oket av kolonialism under den period Guillous roman handlar om (fram till 1919) sedan länge är döda, och därför inte längre går att intervjua, så vore det naturligtvis idealiskt om påståendet grundades på samtida undersökningar och studier, eller andra former av vittnesmål som överlevt (dagböcker, memoarer osv.) Nu är det så, enligt min begränsade erfarenhet, att sådana studier och vittnesmål är oerhört sällsynta i dessa sammanhang, av förklarliga skäl (förtryck, fattigdom, analfabetism osv); det är rent av en slags kolonialismforskningens akilleshäl.

Ett annat sätt att grunda påståendet vore kanske att idag studera hur den dåtida kolonialismen verkställdes i praktiken. Om till exempel den tyska kolonialmakten haft en regel som sagt att män under 15 år inte fick pryglas mellan solnedgång och midnatt, medan de brittiska och belgiska kolonialmakterna inte hade en sådan regel – ja, då skulle man haft i alla fall början på ett bevis att den tyska varianten var lite mer “human”. Men här öppnar sig naturligtvis problematiska bråddjup… Man behöver väl egentligen bara säga orden “Abu Ghraib” för att inse att våld och kolonialism brukar ha svårt för regler.

Det ligger helt enkelt ett oerhört problematiskt historiskt komplex inunder Jan Guillous påstående, så problematiskt att han till och med kan ha rätt! Men han är faktiskt skyldig oss historieintresserade en mer solid grund för det – källhänvisningar, helt enkelt.

Föregående post tar härmed en etymologisk vändning. Om det är nån som vet när och i vilket sammanhang någon för första gången direktöversatte det amerikanska “sucks” till det svenska “suger” (alltså i meningen “lämnar mycket i övrigt att önska”) så får ni gärna höra av er. Om inte, så har jag en kandidat. År 1979 utkom på Alba förlag Michael Herrs numera klassiska reportagebok om Vietnam, ‘Dispatches’, som fick heta ‘Rapporter‘ i Roland Adlerberths svenska översättning. Jag recenserade den i Göteborgs-Tidningen 28/7 1979 och tyckte då, som jag säkert fortfarande skulle göra, att den är ett särskilt motbjudande exempel på “krigsflummeri” (och att den inte på långa vägar kunde mäta sig i genomslagskraft med ‘The Deer Hunter”, som just då haft premiär).

Inte bara det, jag ansåg att översättningen dessutom var “skandalöst” dålig… Jag kommer nu inte ihåg något annat exempel än en kapitelrubrik som Herr hämtat från Vietnamsoldatjargongen: “Hell Sucks” – vilket Adlerberth mycket riktigt levererade som “Helvetet suger”… Omedveten om vilken resa detta ord – i denna betydelse – skulle komma att ta i ärans och hjältarnas språk, och om Adlerberths möjliga pionjärinsats, började jag omedelbart raljera om “Sjön suger” och att kapitlet hellre borde hetat “Hungrig i Harmageddon”, och liknande tjafs, som jag sedemera strök… Men kan detta faktiskt ha varit ögonblicket när den svenskspråkliga inbillningskraften firade ännu en av sina bokstavliga översättningstriumfer?

En dammsugare som inte suger är en dammsugare som suger.

Har jag just upptäckt. Det är sån där cylinderrotationstjosan som heter “Vax”. Borde hetat “Skit”, om sanningen ska fram.

Evig sanning #263b… Ett par timmar efter att jag postat ovanstående fick jag läsa följande:

In the late 1950s, Don [Van Vliet, aka Captain Beefheart] was for a time a vacuum-cleaner salesman in California. Doing his rounds near Palmdale, he knocked on the door of a stone house and Aldous Huxley answered. Don recognised him from a photo he’d seen. He takes up the story: ‘I said, “I assure you Sir, this thing sucks” – I was holding this vaccum claner. And he laughed. He said “Bring everything you have in the car in this house, I’ll buy everything you have!” He was funny, was he funny! I walked and talked with him many times after that. But that’s the last vacuum cleaner I ever sold.’

David Stoker, “Captain Beefheart (1941-2010) and Wyndham Lewis: A Relationship, Lewis Letter 29 (News from the Wyndham Lewis Society Summer 2011).

Eller med andra ord, en del vitsar är inte bara gamla, de har konstnärliga anor.

Historia och suveränitet är förknippade och näranog utbytbara. Att berätta, återberätta och till och med ifrågsasätta ett samhälles fortlöpande existens är detsamma som att bekräfta att det äger existens, att det är ett samhälle aktivt och artikulerat så till den grad att det förmår komma upp med svar på sådana frågor […] Det fanns mer än liberal välvillighet och multikulturalism i Binneys insisterande på att vi behöver berätta våra historier för varandra, medan vi samtidigt vet att vi inte helt kommer att förstå dem. Detta är svårt, och skrämmande, men det är lyckosamt att det behov Binney beskriver förmodligen kommer att överleva det nu pågående projektet att helt och hållet avskaffa historia och suveränitet för att enbart lämna kvar konsumentens i ett ögonblick utraderade minne.

J.G.A. Pocock om den nyzeländska historikern Judith Binney i senaste LRB (länk till betalspärrad artikel). Min rubrik är en sammanfattning av en central maorisk uppfattning, och därför central också i Binneys arbete.

Några spörsmål har rest sig ur Kinaprojektet, i alla fall på ett personligt plan. Eller vad man ska kalla det.

(1)

Det första är följdriktigt ett politiskt spörsmål, och kan sammanfattas i namnet Ai Weiwei. Två timmar in på detta, ett av de mest hektiska projekt jag varit med om, slog mig tanken: bör man verkligen vara med i en offentlig, statssubventionerad tillställning som denna, medan kinesiska konstnärer fängslas…? (Dessutom en konstnär som inte är så olik en designer…)

Mitt svar är att jag inte vet. Ännu. Jag är i princip väldigt tveksam vad gäller kulturbojkotter, men låter mig gärna övertygas om nån kommer med bättre argument än de jag redan sett. Ekonomiska bojkotter kan ju också slå väldigt fel, som i Irak, men också väldigt rätt, som i apartheid-Sydafrika. Jag är agnostiker här, och vill gärna vänta in ökad kunskap och information.

Ett annat skäl är förstås att jag hade – i all hast, visserligen, men ändå – åtagit mig ett jobb. Och ett jobb – som man redan kommit överens om ersättning för – det slutför man, både av kontraktsskäl och hederlighetsskäl… Ett tredje skäl var att jag inte ville göra Paul besviken.

Och om det låter som jag gnider pk-moraliska gosedjur mot varandra i hopp om förlösande gnistor… då är det nog så. Jag hatar tanken att bli “verktyg” åt något intresse, åt någon stat. Men jag tycker också såna här projektbaserade kontakter människor och institutioner emellan är guld värt. Kommunikation är något i sig gott, och frihetligt…

(2)

Att läsa romantikerna igen… Vilka universum dessa poeter är…! (Jag brydde mig alltså inte om de smärre begåvningarna…). Det var en djupt fängslande återupptäckt för mig. Några hade jag läst ganska nyligen, men att systematiskt läsa om förde mig ut på delvis nya vatten.

Nå, här är min personliga rangordning, min 6-i-Topp vad gäller engelsk romantisk diktning, med superkorta förlaringar:

Förstaplatsen intas för mig av Percy Bysshe Shelley… Bara räckvidden, bara engagemanget, hans känsla för engelska språkets muskulatur. En av de absolut främsta politiska poeter som funnits.

Andraplatsen går till George Gordon Lord Byron… Mannen som aldrig kunde koncentrera sig… Men när han seglar upp på höjderna – i ‘Don Juan’, i ‘Childe Harold’ – är det så man tappar andan…

Tredjeplatsen delas av Samuel Taylor Coleridge och John Keats… därför att man önskar att Keats haft tillgång till Coleridges droginducerade omfång, och Coleridge haft tillgång till Keats gudomliga lätthet…

Fjärdeplatsen är egentligen ingen plats alls… bara ett av de universum som vår stackars gamla jord fortfarande kretsar inuti, William Blake… detta mörka, mörka sinne… denna tjutande glädje… William Blake är ju i princip inte klok i huvet.

Femma då William Wordsworth… Jo, vissa dikter, vissa strofer (“There is an Eminence…” osv). Men med Wordsworth säger det stopp för mig.

(3)

Fan, att man inte får åka till Kina och kolla hur det ser ut i verkligheten…

Det här är Paul Cocksedges ‘Manuscript’. Den är 20 meter lång, och knappt sju meter som högst. “Arken” är gjorda av stål, hopbultade, röda till färgen. På cirka hälften av dessa håller man nu på att etsa in 15-16 klassiska kinesiska dikter, framför allt från T’ang-dynastin. Urvalet har gjorts av Dr Tian Yuan på SOAS, och bland de mer välkända diktarna märker man Li Bai, Du Fu och Wang Wei. Installationen ingår i Beijing Design Week nu i september och ska stå på Tienanmen Square, mitt på Chang’An-avenyn, stadens huvudsakliga öst-västaxel.

En dag i slutet av juli fick jag se modellen i Pauls studio, och fick höra lite mer om projektet. Paul – med sin sedvanliga blandning av prosaisk vaghet och lyrisk precision – sökte efter “något engelskspråkigt” att ha som ett slags komplement på de återstående arken.

Lösningen framstod för mig som självklar. Eftersom klassisk kinesisk poesi är så fokuserad på natur och naturmotiv, och framför allt människans plats i naturen, och alla därtill relaterade ämnen, så föreslog jag att engelsk romantisk dikt – Coleridge, Shelley, Keats, osv – egentligen är en märkligt resonant, kanske inte motsvarighet, så mycket som en “kontrapunkt” till det kinesiska…

Det skulle jag inte ha gjort. Paul tittade på mig i förundran. Jobbet var mitt. Svälj, med andra ord…

Jag hade vid det laget mindre en vecka på mig. Och det var först några dagar senare jag fick veta namnen på diktarna och dikternas titlar: jag hade alltså inte haft en chans att ens kunna läsa dikterna i översättning innan jag satte i gång. Jag fick jobba helt i blindo. Eller nej, faktiskt inte helt i blindo, för jag hade Dr Tian Yuans korta noteringar under varje dikt, med de väsentliga nyckelorden, och en del vägledning vad gäller olika teman (“vind” så klart; “vatten” och “vattenfall”; “naturligt”/”artficiellt”, osv).

Med detta som utgångspunkt tyckte jag den bästa – och snabbaste – lösningen var att indentifiera ett antal citat, eller snarare “fragment” ur romantisk diktning, som kunde fungera, inte som “motsvarigheter”, inte ens som “komplement”, utan som mer eller mindre tydliga “ekon” mellan två kulturer och tidsåldrar.

Jag såg två huvudsakliga skäl att gå “fragment”-vägen, förutom det tidsmässiga. Först rent fysiskt, dvs. att dikter från den romantiska eran tenderar att vara mycket längre än sina klassiska kinesiska motsvarigheter, och därför skulle vara svåra att göra läsliga med de dimensioner på stålarken vi hade att arbeta med.

Det andra skälet var rent litterärt. Genom att dra ut fragment ur Wordsworth, Keats et. al. “befriar” man på sätt och vis orden från sin romantiska kontext, dvs. en litterär kontext som i jämförelse med den kinesiska är mycket mer ornamenterad, retorisk och expansiv, där klassisk kinesisk dikt är retoriskt sparsam och (till ytan) enkel.

Därmed ska man – förhoppningsvis – kunna “kontrapunktera” det kinesiska och det engelska, på ett flertal möjliga sätt. En del av de engelska fragmenten låter (i alla fall i en icke-experts öron) påfallande “kinesiska”, som t.ex. Coleridges rad Thicker than rain-drops on November thorn… Eller varför inte Blakes berömda To see a world in a grain of sand… Ett annat sätt är att helt enkelt finna ekon i konkreta ord, som just waterfall, solitude, willow…

Till slut hade jag fått ihop ett kompendium om knappt femtio diktfragment. Ur dessa valde vi – Paul, hans assistent Will, Dr Tian Yuan och jag – sexton stycken finalister, bl.a. de två jag nämnde ovan. I skrivande stund håller också dessa på att etsas in i stålarken.

Och där befinner vi oss nu. I morgon åker Paul till Beijing för att lägga sista hand vid projektet. Och vårt samarbete har alltså fortsatt. En installation på samma tema – fast med en helt ny dimension – kommer att riggas upp i Lyon i december, till exempel. Jag får skriva om det, och annat, när det blir aktuellt.

För vidare läsning: gå till paulcocksedge.co.uk och klicka på “News” för att läsa mer. Där finns också en länk till Beijing Design Week.

(Har idag torsdag 8 sept bytt till bättre bilder än i ursprungsposten)

Jag har nytt jobb. Vilket alltid är… good news, ju…

Nej, det är inte att sitta i kassan på Sainsbury’s… även om jag säkert skulle platsat där. Jag går dit och handlar mat allt emellanåt, och plötsligt för ett par veckor sedan sitter där en radda män i övre medelåldern och bleepar igenom burkspaghetti och white-sliced åt de hungrande miljonerna… Man förväntar sig ju inte övremedelåldersmän i den positionen – the check-out girl/woman/boy, jovisst, men inte en femtiotreårig man med tatueringar på armen.

Precis som man hajar till när man ser äldre män i kassafönstret på banken, och tänker, “Varför har du inte avancerat längre i den här banken, varför är du inte bankdirektör och tjänar multum, utan sitter här och häller kopparmynt i räknemaskinen…? Problem med spriten? Issues…?”

Stickspår, sorry… Nej, mitt nya jobb är ungefär som voice-over-knäcken: sporadiskt, men kul och hyggligt betalt. Jag jobbar som skribent åt en ung designer vid namn Paul Cocksedge. Jag har känt Paul i ett par-tre år, en rasande energisk, rolig och kreativ (i ordets enda betydelsefulla mening: det händer saker) ung man. Man lär väl bäst känna honom genom att titta på hans website, och kanske en föreläsning i München han gav för ett tag sedan, där han helt kort visar tre av sina projekt från 2010.

Vad jag gör är att skriva pressreleaser, presentationer, webbtexter, jobba med namn, titlar och branding på olika projekt… “Skribent” är egentigen inte rätta ordet, mer “textproducent”… Det är alltså med Paul jag har jobbat på (det i Pressyltasammanhang mytomspunna…) “Kinaprojektet”, varom jag fortfarande inte kan skriva något… allt beroende på att det måste bli live för att kunna publiceras, och en del byråkrati återstår, dessvärre…

Det finns ju mängder av intressanta vinklar på det här… Inte minst hur snabbt unga människor jobbar! -“När vill du ha det här?” frågar man, och föreställer sig nästa fredag, liksom… -“Inom en timma…?” kommer svaret. Deadline yesterday-feeling över alltihop, men det är roligt, och en takt som passar mig utmärkt (om ändå svenska kulturredaktioner hade jobbat med de tidsmarginalerna…).

Men ruggigt intressant är också skillnaden – både teoretisk och praktisk – mellan konst och design. Och det ska jag skriva mer om, vad det lider. Men bara för nu: en designer måste per definition ta med i beräkningen den kommersiella appliceringen av ett projekt. Visst jobbar dom, Paul inkluderat, ofta med prestigeprojekt som ibland får en aura av “konstverk” (Kinaprojektet är ett av dem). Men lik förbannat finns där kopparslaget i botten på designertunnan ordet “massproduktion”. Och konsten…? Skulle det vara tvärtom med konstens produktionsförhållanden?

Nej, här lägger jag av… innan jag börjar låta som Rasmus Fleischer on a bad day…