Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Till frågan om Jan Johansson

Monday, Sep 19, 2011

Det är ju inte precis någon originell iakttagelse att se Jan Johansson som det musikaliska förkroppsligandet av svenskt nittonhundratal. En helt igenom åthävsfri – eller “chosefri”, brukade det väl heta – kombination av den lantliga traditionen och den urbana moderniteten. Så här låter välfärdssamhället. Vemodigt, alltså, fast ett synkoperat vemod, med en viss självsäkerhet i pauseringen.

Det går inte att vara svensk och inte tycka om Jan Johansson. Tycker man inte om Jan Johansson, så är man någon annanstans ifrån. Planeten Mars, exempelvis, utomsocknes hur som helst. Och det är i själva oemotståndligheten som musiken också blir problematisk. Jag menar att den är instrumentell på mer än det bokstavliga viset.

“Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman”, sa han ju en gång. Jag är ändå inte säker på om man kan säga att manipulation i någon rimlig mening var Jan Johanssons avsikt. Men känslan av att bli styrd, som lyssnare, är alldeles för stark för att kunna bortse från. Hans musik är en slags programmusik som inte riktigt verkar vilja kännas av det.

Jag får samma manipulativa känsla av – för att nu ta ett par skräckexempel – ‘Carmina Burana’ och Ravels ‘Bolero’. Men också i en hel del av Chopin, för att inte tala om Mahler. Det är något som inte är helt och hållet uppriktigt i musikens förhållande till lyssnaren. Den minnesgode kommer ihåg en rätt skojig övning vi hade för ett par-tre år sedan, “Mästare man kan och inte kan lita på“… Det är lite grand i de trakterna vi rör oss…

Som ni ser behöver jag lite draghjälp med att reda ut vad i hela friden det är jag menar… Jag kanske bara tycker att Jan Johanssons musik låter lite gammalmodig, i dessa postmoderna, eftervälfärdsliga tider.

19 Responses to “Till frågan om Jan Johansson”

  1. Hm, har inte slagit mig. Men kanske. Ungefär som Monica Z? Alltså, man måste älska dem, man känner sig supersvensk, man blir lite småblödig…
    Jodå, det är nog gammalmodigt, alltså själva musiken är gammalmodig, har ingen som helst tråd in i framtiden…. eller? Det är nog fel, nog sjutton har dessa musiker haft betydelse och har än idag, säkert för “det svenska musikundret” också.

    Eller är det för att det är lite för perfekt? lite för perfekt i sin operfekta stil? Att det som ska vara opretentiöst blir – nej. Inte det heller. Jag tycker nog inte att de blir pretentiösa.

    Jag tror helt enkelt så här: De kommer åt något i oss som gör lite ont. Kanske särskilt i oss i diasporan, och det där har vi svårt att förhålla oss till. Då vill vi gärna hitta fel hos dem, trots att de kanske inte har några.

    Att du sätter in Johansson i samma kategori som andra ur just din synpunkt stämmer inte med mig. Carmina Burana tyckte jag var “ball” i tonåren (Bolero också), numera blir jag väl lite illa berörd. Chopin vete fasen, inget förhållande till Chopin, tror jag. Mahler – ja, kanske. Storstilat och lite melodramatiskt och ja, jag KAN bli lite sentimental, där också.

    Det ligger i dig, Gunnar. Inte i musiken, skulle alltså mitt svar bli.

  2. Det där har du nog rätt i, Karin… Det har något med avståndet till Sverige och det svenska att göra… Å andra sidan, jag tror också det är just JJ-specifikt, och inte enbart en “diasporafråga”. Ta ett par andra “supersvenska” institutioner – Dan Andersson och Evert Taube – som jag med åren kommit att ta till mig mer och mer, och uplever i dem “svenskheten” som både intensiv och positiv, bl.a. då i meningen icke-manipulativ… (Det beror kanske i sin tur på att DA och ET båda är sångtextbaserade fenomen, och att det kan vara svårare att styra och manipulera med ord än med såpass “ren” musik som JJ:s…)

  3. En provocerande men svåråtkomlig fråga, denna om “uppriktighet” i musikalisk kommunikation, särskilt med de ganska olikartade exempel du nämner.
    Jaså, Jan Johansson har sagt detta om att man borde kunna spela tonen C så att folk bryter samman. Ingen lär dock bryta samman av Johanssons svala elegans och kreativa perfektionism. Mahler däremot har många brutit samman av, och även jag hör tidvis till de hårt drabbade därvidlag. Nåja, tårar har ingen dött av, och mina Mahler-perioder inträffar med ibland ganska långa intervall. Man måste i hans fall ställa in sig på en viss vågländ, kanske kan man helt enkelt kalla den för romantisk eller senromantisk, men då är det klippt.
    Det där med svenskheten är en sak för sig, tror jag. Johanssons konstmusikaliska lek med folkmusiken är ju ingen innovation precis, även om den ur jazzsynvinkel kanske tedde sig så på 60-talet, och den gäller för övrigt inte heller bara det svenska. Men visst finns det musiker som så dominerat en viss epok att de automatiskt blir förknippade med den, och därmed laddas med alla möjliga utommusikaliska associationer. Det som Karin snuddar vid.
    Jag försöker förstå vad du menar med “manipulation”, eller känslan av att bli styrd snarare än tilltalad med uppriktighet. Finns det musik som inte är manipulativ i den meningen att den inte avser att tala till känslan? De musikaliska medlen är ju till för att utnyttjas på effektivast möjliga sätt (dvs. i vissa syften) utan att de därför entydigt kan förknippas med en “ren” och specifik affekt. Kanske är det just sammansattheten i det som musikens förmår uttrycka som kan uppfattas som manipulativ? Om inte annat med text kan man givetvis styra lyssnaren mot en mer entydig tolkning, men annars…? Är den absoluta musikens förespråkare (ta Stravinskij!) mer äkta än trollkarlar som Wagner eller Verdi? Nej, skulle jag nog svara, de kommunicerar på olika sätt, t ex med olika grad av känslomässigt effektfulla medel (se upp med dynamiken! – ett av de kraftigaste medlen och gåtfullt försummat i den moderna populärmusiken).
    Ändå vill jag nog hålla öppet för att det skulle kunna finnas exempel på “manipulation” (i pejorativ bemärkelse) som mer handlar om schabloner, ytligt effektsökeri eller spekulation i smaken för dagen.
    Vad man kan ta till sig eller inte är förstås också en fråga om egen historia och läggning. Själv var jag i min ungdom anti-romantisk, det är jag inte längre. Tycker numera att även Tjajkovskij har sina stora stunder.
    Oops – det blev långt det här, men jag blev uppenbarligen mer än vanligt engagerad av din tanke!

  4. Citat från mig själv, nyss: “Kanske är det just sammansattheten i det som musiken förmår uttrycka som kan uppfattas som manipulativ?”
    Det slår mig att det kanske snarare är tvärtom. Att entydighet skulle kunna vara grunden till känslan av manipulation, styrning. Detta att inte musiken rymmer den känslomässiga rikedom som vi förväntar oss av riktigt bra musik.

  5. Tack för dina mycket intressanta kommentarer, Einar, de tål verkligen att tänka igenom ytterligare. Jag tror bara i korthet att jag gjorde ett misstag i att blanda in begreppet “programmusik”, eftersom varken detta eller dess förmenta motsats, absolut musik, riktigt fångar vad jag var ute efter. Vilket jag tror var något mer “politiskt” i allra vidaste mening.

    Det skulle vara intressant att veta hur medveten – eller t.o.m. självmedveten – JJ var att han med den här musiken skapade något så generiskt svenskt, att han på sätt och vis skapade en musikalisk definition av det moderna Sverige. Jag menar då förstås inte något så krasst som att han “medvetet” gick in för att tälja musikaliska dalahästar åt alienerade förortssvenskar…

    Låt mig säga så här, kanske. Om komponerandet av musik överhuvudtaget kan sägas ha i vidaste mening “politiska/nationella” intentioner i bakgrunden (jag menar, tänk Sibelius och Finland, Tjajkovskij och Ryssland, Chopin och Polen, Elgar och England, osv) hurdana såg då Jan Johanssons intentioner ut visavi Sverige och det svenska?

    Och jag undrar alltså om det är dessa eventuella intentioner som får mig att känna mig manipulerad, både på ett musikaliskt/strukturellt plan, och på ett politiskt/nationellt… ?

  6. Jag tycker fortfarande ingenting annat än att det här Johanssonliret är så sött, i god mening; någons sorts fin helyllekille som softar, och sen en sekund övergår det i en känsla av lunchmusik på Stadshotellet, för att återigen mot slutet hämta hem sin naivitet.

    Dalahästar finns det ju andra: Orsa och Andersson, och det.

    Apropå Ravel så hörde jag ngt rysligt såsigt skvalp på radion häromdagen och tänkte:”Franskt, när det är som sämst. Ravel kanske”. Och det var det. Jag klappar mig på bröstet när jag gissar rätt, men kom inte ihåg “numret”.

    Mahler är så himla mångfacetterad så det är svårt att bara svära sig fri och säga manipulatör, en del talar ju för att hans karaktär var sådan. Men hans musik trollar lite med mig, och det får den.
    Carmina Burana; tja, den lyssnade jag sönder i tjugoårsåldern. Och Bergman körde den för fulla hästar i Sjunde Inseglet. Expressionismen tog slut där.

    Var det nåt mer? Egentligen bara detta: Vi har blivit känsligare för det perfekta, både i konsten och musiken. Det ska liksom finnas hål…

  7. Å nej, inte den jävla fäbodjazzaren. Självbelåten svensk sextiotalshipsterism i gummistövlar. Det sämsta av två världar – jazz som provinsiell sentimentalitet plus folkmusik som urban sentimentalitet. Ungefär så.

  8. Jag gillar särskilt det där lakoniska “Ungefär så”…! Ja, pinka du på knäckebrö’t, Håkan, men hos oss gamla skatteplanerare i förskingringen rycker “Visa från Utmyra” fortfarande i hjärtebanden…!

  9. Det vore, för den höga rättvisans skull, kul att höra vad Håkan tycker är det bästa av två världar…?
    Jan Johansson var hur som helst alldeles för elegant för gummistövlar. De hör hemma någon helt annanstans, jag säger inte var…men de luktar!

  10. På tal om att det inte går att vara svensk och inte tycka om Johansson, menade jag. Fast jag sade det inte bara för att säga emot. Det är något som gör att jag tycker intensivt illa om de mest utslitna av hans låtar; kanske det som ni kallade självmedvetenhet här ovanför.

    Det bästa av två världar? Inte vet jag. Kanske att man kan tycka olika och ändå inte vara osams?

  11. Jovisst, och “det bästa av två världar” finns ju också i musiken – trots att just här finns också de mest monstruösa skräckexemplen, med “rockopera” och “Bach on Moog” och annat mardrömslikt… Tre exempel:

    Africando: den ljuvliga sammankomsten av västafrikansk melodiös musik med den outtröttliga kubanska salsan…

    Hela migrationen av Bachs harpsichordmusik till pianoforte under 18-1900-talen, är väl ett av de mest lyckade exemplen…

    Frank Zappa…

  12. Ok, det där eventuella medvetna manipulativa nationella har jag faktiskt aldrig ens reflekterat över i samband med Johansson. För mig var – och är – han en skicklig musiker som använde folkmusik – svensk, men även rysk – som underlag för sina svala och sparsmakade improvisationer. Sentimentala?? Inte vad jag kan höra. Men sentimental kan man ju bli av många orsaker, t ex av tillbakablickar på en förgången tid i en fjärran hembygd där denna musik en gång blev tokhyllad.
    Visst finns det en stor nationalromantisk strömning i musikens värld, tydligast i de exempel som du själv nämner, Gunnar. Och oavsett om det endast handlar om dessa kompositörers intresse för spännande musik sprungen ur folkdjupet eller om en mer politisk avsikt bakom deras intresse, kommer musiken att kunna användas nationalistiskt och väcka den sortens sentiment. Folkmusik kommer nog alltid att vara en inspirationskälla att ösa ur för konstmusiken. Och även om nationalism är högriskmateria behöver ju inte alla hembygdskänslor eller all nostalgi tabubeläggas.

  13. Absolut, kan inte hålla med dig mer, Einar. Det fanns heller ingenting “negativt” i mina reflektioner om JJ, bara en amatörs undran om hur musik kommer till och fungerar… Jag menar, ett av de mest omvälvande ögonblicken i mitt liv var när jag i juni 1971 klev ner i Slattery’s källare i Dublin och fick höra irländsk folkmusik live för första gången… Jag har aldrig känt mig så “hemma”, varken förr eller senare… Och det var en hemkomst – en solarplexusupplevelse – som jag fortfarande försöker “come to terms with” (vad det nu heter). Jag är nog mer irländskt sentimental än svenskt d:o… Sentimentalite sans frontieres…

  14. Karin skrev: … alltså själva musiken är gammalmodig, har ingen som helst tråd in i framtiden…. eller?

    Jag kom direkt till denna tråd efter att lyssnat på det här inslaget gjort av en grupp ungdomar på en skola i min närhet:

    http://www.youtube.com/BMSLchannel

  15. Hur bra som helst, Agneta! Och den svarta flickan som sjunger på franska, vilken stjärna!

  16. Den första skiva med Jan Johansson jag hörde (som jag visste var av Jan Johansson) var 300 000. Gudars, vilket snyggt – och tidsenligt – omslag. Slugt nog la JJ (ytterligare) en suggestiv folkvisa i jazztriotolkning först på skivan. Efter Visa från Järna kommer – så småningom – programmusiken i form av “Staden mellan broarna”. Det finns nog fler svenskar än jag som inte ser Jan Johansson som synonym med Visa från Utanmyra utan också som allt det andra på 300 000: den chalmeristiska bebopen. Men för en sjuåring var det spännande, inte minst att se hur svårt de större hade att hantera sin besvikelse. Hittar man 300 000 begagnad skulle jag tro att sida 2 är näst intill i mint condition.

  17. (Oloc? Nej, Olov ska det vara.)

  18. Agneta, fantastiskt! Verkligen jättefint, och JA! jag blir i allra högsta grad sentimental, eller varför inte säga RÖRD av hela klippet. Men visst, mest av flickan som sjunger om förståelse på franska till Utanmyrelåten…
    Bra exempel på “reklam” för en skola också… apropå en annan tråd jag varit inblandad i.

  19. “la richesse de non difference…”
    Den videon satt! Riktigt härligt och hoppfullt!

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004