Ack Amerika…
Categories: Kommunism, KulturelltThursday, Nov 24, 2011
Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…
Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.
Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…
November 24th, 2011 at 11:50 pm
Mer tråkiga politiker till folket. Så fort politiker blir “roliga” blir det Berlusconi, Boris Johnson eller Ian och Bert av alltihop.
November 25th, 2011 at 9:18 am
Absolut. “Ropen skalla, tristess åt alla!”
November 25th, 2011 at 7:31 pm
Eller med lite roligare rytm: Ropen skalla, tråknad åt alla!
November 25th, 2011 at 8:06 pm
Ja, det var bättre, Bodil…! Jag kontaktar Tahrir Square omedelbart!
November 25th, 2011 at 8:08 pm
Eller: “Ropen skalla, ennui åt alla!”
November 25th, 2011 at 8:24 pm
Ropen skalla, noja åt alla! (bättre rytm, duvet)
November 25th, 2011 at 8:31 pm
Ha ha! Nu börjar det bli aningen Slavoj Zizek över det här… Du är en sann leninist, Bodil, det ser jag nu… 😉
November 26th, 2011 at 9:17 am
Rappt replikert, min kålsupare; där ställde jag allt målet lit’ på glent.
December 8th, 2011 at 10:39 am
De gör cool tv och ibland lysande filmer (oftare förr än nuförtiden), de har till och med mer spännande politiska talare än de flesta europeiska länder – i vilket nordeuropeiskt land kan man räkna med att höra tal som Obamas eller för den delen McCains under en valkampanj? Jämfört med Göran Persson, Jan Björklund eller Maud Olofsson befinner sig Obama verkligen på en annan planet. Men måste man betala för den typen av vitalitet med en primitivt reaktionär och ibland skandaltung politisk diskurs?
Det är hur enkelt som helst att få syn på den amerikanska exceptionalismen och de konstiga dubbla måttstockar den ger upphov till. Jag frågade en gång några jänkare ifall de skulle accepterat en kinesisk film som tog ett grepp liknande Air Force One, där Harrison Ford symboliskt räddar världen som ensam revolverman och president: “Die Hard i presidentplanet”. – en sådan story, men alltså med amerikaner i skurk/terroristrollen och med lika självsäkert fet propaganda. Deras svar blev svävande – inte så konstigt. Filmen förkroppsligar ju helt enkelt den retorik som kom att prägla Bushepoken även om den gjordes några år tidigare.