Statsvetaren
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntMonday, Nov 14, 2011
Nätbokhandeln Bokus uppger att de som köpt Olof Peterssons nya bok om Jörgen Westerståhl “har även köpt ‘How to be a Woman’ av Caitlin Moran”.
Nå, Westerståhl var väl inte utan sina, ska man säga, färgrika drag, både som person och som tänkare, men jag tillåter mig ändå att tvivla på detta. En bugg har nog trillat ner i den datoriska spenaten här.
Jag ska återkomma med några mer detaljerade reflektioner över “Statsvetaren – Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade” när jag läst färdigt (alltid en bra strategi, har jag funnit…).
Men bara halvvägs igenom kan man väl konstatera två saker. Inte bara är det en fascinerande historia i sig – att växa upp i familjen Branting kan ju knappast vara något annat – utan att vad vi här har är något så ovanligt i svenskt sammanhang som en intellectual biography, en genre som också brukar kallas “Life & Thought”.
Man kan kanske definiera det som en form av levnadsteckning där författaren enbart intresserar sig för de stygn i livets myllrande gobeläng (© Pressylta Redux) som tjänar att förklara och belysa tanke- och idéutvecklingen hos ämnet i fråga.
Jag kan för tillfället inte komma på något annat exempel på detta i den svenska litteraturen, varken äldre eller modern, men skulle gärna vilja veta: alla tips mottages med taxamhet.
November 16th, 2011 at 5:45 pm
Jag har funderat en del på din efterlysning och är lite oklar över avgränsningen mellan din gobelängtyp och andra biografier som är lite mer orienterade kring personliga tragedier, sociala skandaler eller liknande.
Jag kom först att tänka på en bok som jag länge haft i min bokhylla: Bengt Sundklers “Nathan Söderblom. His Life and Work” från 1968. Det är en biografi i engelsk stil som ändå koncentreras mest på Söderbloms idéutveckling och visioner.
Sen kom jag att tänka på en bok som jag inte har läst men som också borde vara koncentrerad på idéer mer än personhistoria:Svante Nordins Hedenius-biografi från 2004. Jag borde nog skaffa den, inte minst för att jag under en kort period i livet hade ett s.k. forskarbord i Carolina Redivivas södra läsesal där Hedenius satt och allt som oftast suckade och stönade ganska högljutt, förmodligen när han läst någon filosof eller teolog som han ogillade.
På tal om Westerståhl: nämner Olof P epitetet “riksobjektivarien”? Det var någon kvick skribent som myntade det efter alla de knepiga utredningsuppdrag som regeringen lade ut på honom. Han ansågs väl vara en mästare i att kryssa mellan Scylla och Charybdis i kontroversiella politiska frågor.
November 16th, 2011 at 5:58 pm
Tack för det, TT…! Jag tänkte väl det kanske kunde finnas något inom religionen eller filosofin (mina tankar går ofta i självklarhetens banor…ähem…).
Och generellt kan väl sägas att författarbiografier – de bättre och mindre sensationslystna i alla fall – ofta lutar åt att teckna livet med utgångspunkt från böckerna. Kompositörer än mer så, skulle jag tro (är inte så hemmastadd där).
Jajamen, “riksobjektivarien” är mer än väl omnämnd, i en mycket utförlig diskussion om JW:s press- och medieforskning… Och där finns intressanta ting att ta fasta på, liksom om det angränsande propaganda/opinionsbildningsfältet… Ska återomma om detta.