Lysande utsikter 2
Categories: UncategorizedThursday, Dec 29, 2011
För att nu koncentrera oss på det “lysande”… Efter tredje avsnittet, just inmundigat, framstår det klarare än någonsin att iscensättningen av Dickens i dessa teveserier vinner så mycket av sin filmiska kvalitet beroende på att man insett att 1800-talet var mörkt…
Ljusättningen av Dickens – som ju redan David Lean fattade i filmatiseringen av Great Expectations 1946 – måste spela med mörkret, och graderingar av mörkret, vilket var något som gick tevefolket förbi totalt, tills för sisådär tio år sen…(inte så underligt, kanske, med tanke på hur tevestudios var byggda, one size fits all…)
Vilket fick mig att tänka på att samma sak hände med scenuppsättningar av Ibsen i Norge, det var slutet av 60-talet, början av 1970-talet. Och det var en svensk ljussättare som jobbade på en Ibsenproduktion på Nationalteatret, som föreslog att man kanske inte alltid borde ljussätta hans pjäser uppifrån galleriet, utan ta vara på det faktum att ljuset i 1800-talets verklighet kom från stearin, fotogen och, i bättre bemedlade situationer gas, och att det alltid kom från människohöjd, sällan uppifrån, såvida det inte rör sig om kristallkronor på stora baler (och det gör det sällan i Ibsen). Skuggor och mörker blev plötsligt den del av Ibsen på norska scener, som Ibsen nog själv hade tänkt sig.
Jag fick detta berättat för mig en gång av både Jerry Jergander, fenomenal ljussättare på Folkan i Göteborg, och av Marianne Carlberg, scenograf på både Folkan och Riks (och kostymansvarig på Widerbergs ‘Joe Hill’, bland annat). Men vem den svenske ljussättaren var, som revolutionerade Ibsenuppsättningar i Norge, det fick jag aldrig reda på. Och norrmännen har väl gjort allt för att glömma hans namn… Nån som vet?
December 29th, 2011 at 11:26 pm
Ibsen. Ibsen. Ibsen är svår. En överreklamerad Bergmanuppsättning på Dramaten blev mera damm och retorik än ljus och atmosfär. Gen gångare. Sedan Hedda Gabler; ljus och moderniserad och därmed obegriplig. Ett skott i natten.
Däremot har jag sett både Peer Gynt, och En folkefiende, båda med Krister Henriksson i huvudrollen), båda helt levande föreställningar. Den där Gynt på Stadsteatern är en klassiker och var subtilt ljussatt, med grottstämningar och allt tillbörligt.
Dickens vet jag inget om i detta landet. Du kan vara glad som har Royal S runt knuten.
Men det var en intressant tanke kring ljussättning…
December 30th, 2011 at 9:01 am
TV har avgjort blivit mycket bättre på ljussättning och foto, mer medvetna om dess möjligheter, både i Sverige och England. I “Sherlock” med dess anknytningar till det sena 1800-talet är det sepiaaktiga, urtvättade fotot och den dunkla, rökiga ljussättningen (återigen sparsamt med ljus uppifrån) ju ett viktigt element i den där osökta stämningen av “1800-tal i nuet”). Och något liknande ser man i “Anno 1790”.
Två som verkligen försökte återskapa ljuset i en tid före elektriciteten är Kubrick i Barry Lyndon och Bergman/Nykvist i Fanny och Alexander. 1908 fanns det förstås glödlampor men de var mycket svagare än de 60-wattare vi har levat med; de tidiga var en eller fem watt. Bergman har väl inte uttryckligen sagt att han ville återskapa ett “gammaldags ljus” men det känns som en del av avsikten och i det som skrivits och filmats om inspleningen skymtar det att man undvek att vräka på med starka strålkastare och spotlampor, det syns ju också i filmen.