Hon skrev romaner, enligt runan i The Telegraph, som exempelvis ‘Xorandor’ (1986), andra boken i hennes “Computer Quartet”, som handlade om “a sort of sentient silicon pebble which overdoses on Caesium, becomes convinced it is Lady Macbeth and threatens to destroy the world. The work is narrated in the form of an invented technological slang dialogue between a pair of twins and their computer”.

Jag läste en av hennes tidigare romaner – det var på den tiden man läste experimentell prosa, gubevars – men pinsamt nog kommer jag inte ihåg vilken det var. Det kanske säger något, bara det. Jag fann henne tekniskt oerhört skicklig och väldigt rolig på det där införstådda, litterärt-lekfulla viset som ibland blir lite kylslaget och opersonligt. Hon var ju i grund och botten akademiker, eller närmare bestämt analytiker, och var väl aningen för medveten om prosans alla möjligheter och perimetrar för att lyckas göra den helt och hållet levande i sina romaner.

Vilket är förklaringen till att jag tycker hennes två böcker om Ezra Pound, som jag också läst, är fullkomligt lysande, särskilt “A ZBC of Ezra Pound” från 1971. Och att ha jobbat på Bletchley Park är ju rätt tjusigt, det också…