Först, flytten nu klar… i princip. Lite byråkratiskt kvar, telefonräkningar och sånt… Livet kommer inte att återgå till det normala inom snar framtid, däremot, beroende på att den nya lägenheten ser ut som ett bombnedslag…. Jag sitter och skriver detta i en slags dalgång mellan berg av papplådor, skåp och onödiga attiraljer. Ibland klättrar jag upp på en av höjderna och blickar ut över mitt nya landskap, ungefär som Friedrichs vandringsman med käppen, uppe på klippan…

Om ingen annan har något att bidra med så får en diskussion om Celandikten vänta tills Bodil blivit strulfri. Jag ville skrivit så mycket mer om Earl Scruggs, men i flyttan och villan blev det inte mer än ett par yt-klipp. Ska försöka åstadkomma något mer matigt, för det handlar om musikaliska – host-host – paradigmskiften, och sådana finner jag förfärligt intressanta… Det är faktiskt inte helt fel att kalla Scruggs “banjons Segovia”… och när gapskratten dött ner ska jag förklara varför.

Skulle velat skriva något om Falklandskriget också, det är ju 30 år sen det hela startade… Det var en underlig tid, inte minst för mig personligen: min andra roman ‘Reträtten’ skulle komma ut den hösten, jag skrev (vad jag minns) mycket i Aftonbladet, hustruns affärer började komma igång på allvar… Och så drabbas man av detta sanslösa, senilimperialistiska, kukcentrerade, bravadoflämtande pang-pang-evenemang på en ö där inte ens pingvinerna kände sig hemma… Simon Jenkins idag förklarar resten.

Trött som en pannkaka i lovart, är jag faktiskt. Nu tänker jag ta mig ett glas vin och titta ut över min nya huvudgata, Balls Pond Road… Ballardammsgatan… Som jag brukar säga: “If you lived here, you’d be home now…”