Sverige är inte bara vadderat dasspapper och frisbeegolf, minsann. Även om det ibland kan tyckas så.

Det är Leningradsymfonin också. Torsdag kväll med GSO under Leif Segerstam, och då använder jag ordet “under” advisedly, som det heter… Han liknar ju mest en väldig jultomte, som om hans skröpliga ben plötsligt gav vika skulle krossa åtta förstavioliner och merparten av cellosektionen… En imponerande figur.

Jag vet mig aldrig ha hört Leningradsymfonin live förut. Men “tagen” blir man, utan tvekan, som efter en halv maraton, cirka. De sakkunniga jag talat med säger att den har börjat komma tillbaka på repertoaren igen, efter många år ute i den symfoniska kylan. Man förstår ju också varför det har förhållt sig på det viset. Tidens gång för ju bland annat med sig att det som en gång var tragedi tenderar till patetik, och det som en gång var triumfatoriskt drama nu låter som öronbedövande bombasm, som i det sista crescendot.

Men det ska samtidigt sägas att annat har överlevt intakt, inte minst den fantastiskt sötsalta ironin i att låta “invasionssekvensen” i början få som tema “Då går vi till Maxim / där blir man så intim…”. Alla den tyska krigsmaskinens trumvirvlar och skramlande cymbaler till trots, så sitter man där med ett förvånat leende på läpparna. Har en metafor någonsin fungerat lika bra i ett symfoniskt sammanhang?

Kriget korrumperar allt, besmutsar och fördärvar allt, inbegripet varje försök att komma underfund med det, eller ens beskriva det. Leningradsymfonin är i stora bitar ett skevt och bullrande, programmatiskt och frånstötande stycke musik i mina öron. Den har förstås åldrats, som allt annat, men jag undrar också om den åldrats till döds, så att säga. Om musik som såpass märkbart har åldrats kan man ibland säga att det finns ett sediment av emotional truth kvar att ta till sig (som i en del av Brahms, skulle jag sagt, kanske Mendelsohn också).

Eller med andra ord, är själva Leningrads belägring av sådan avgörande historiskt dignitet att också symfonin, faut de mieux, överlever med den?